Besökare

måndag 16 juli 2012

Tisdagar.

Det är en tisdag i november. Klockan är fyra på eftermiddagen och jag lämnar jobbet. Det är min dag att hämta på dagis.

Ute blåser det snålt och smått regn regnar rakt in i mina näsborrar. Bilen är parkerad alldeles för långt borta och jag svär när jag nästan blir överkörd av en cyklist då jag korsar cykelvägen.


Väl i bilen kommer jag på att det inte finns någon mjölk hemma. Och jag som hade tänkt laga mos. Svänger förbi affären och  köper en liter. Det tar mindre kraft än att hitta på något annat, säg ris till fisken istället.

Det är mörkt ute. Jävligt mörkt. Det märker jag när jag svänger in på den mindre vägen. Strålkastarna lyser inte upp vägen framför mej. Ena lyset är trasigt. Igen. Jag suckar och slår numret till maken.

Han svarar.

Jag säger knappt hej när jag hör hans röst. Istället muttrar jag argt att lampjäveln fram har pajjat igen. Jaha, svarar han och säger att han ska byta den när han kommer hem.

När jag lagt på, undrar jag varför jag gör så där. Ringer upp, sur och dan, bara för att meddela att lyset gått sönder. Det hade kunnat vänta till kvällen. Han kan ju på intet sätt telepatera ett lampbyte från sitt jobb, liksom. 

Så gjorde jag novembereftermiddagen ännu fulare.

På förskolan hämtar jag upp en snorig 2-åring. 5-åringen skriker neeeeeej, och vill inte följa med hem. 

Det blir bra det här, tänker jag där jag står i hallen på förskolan med en snorig 2-åring på höften och en arg 5-åring vid mina fötter. Bara vi kommer hem blir allt frid och fröjd igen.

Så kommer jag på att jag ska laga fisk. 5-åringens värsta maträtt. Jag blir arg på mej själv. Fisk. På en tisdag. Hur dum är jag?!? 

Få människor är glada på tisdagar. Det har till och med gjorts undersökningar på det (källa saknas, men det är ju ingen avhandling jag skriver). Tisdag är tråk. Tisdag är så mycket mitt i veckan att man tror att helgen aldrig kommer att infinna sej. 

Och då är det mycket orutinerat av mej att välja fisk just på en tisdag. 5-åringens värsta maträtt på veckans värsta dag i kombination med mitt värsta humör.

Olyckat.

Hem kommer vi, iallfall. Jag släpper ut ungarna från bilen och baxar in väskor och påsar i hallen. Hunden blir överlycklig och rusar ut medan 2-åringen står kvar på uppfarten och gastar i högan sky. Det regnar ju, för guds skull! Hur kan jag då bara lämna honom där och begära att han ska gå själv. Fem hela meter. I regnet dessutom. Förskräckligt gjort, av mej.

Hunden är glad och lerig. Jag är är trött och ful. 

5-åringen går surmulet in och deklarerar att han minsann inte kan ta av sej stövlarna själv. Sen frågar han vad det blir för mat. Jag vill inte svara. Då frågar han igen och jag mumlar något i stil med, det får vi se. Då blir han arg (hade jag också blivit om min mamma så uppenbart undanhöll sanningen) och frågar samma fråga i ett mycket högre tonläge.

Då säger jag det. Jag säger sanningen. Att det blir fisk.

Oh, the gastande!

Jag lagar maten med en trött och matbehövande 2-åring på höften och en nu lite gladare 5-åring. Tack gode guden för datorer, spel och dvd!

Sen äter vi. Eller jag och 2-åringen äter. 5-åringen petar och är sur. Jag lirkar och är larvig. Hunden är fortfarande lerig.

Det är en helt vanlig tisdag i november. 

Varför gör jag så där? Varför låter jag tisdagstristessen lura mej. Göra mej sur och ful. Hur kan jag låta den leta sej fram till mej och min familj varje vecka och ba, tada! Nu är det tisdagstråk. Om det så är det sista ni gör. Det är dags för tisdagstrååååk.

Alltså, det borde ju vara lätt fixat. Tacos och vin på tisdagskvällen och tisdagstråket ba, nähä här fick man visst inte fäste.

Men kan det verkligen vara så enkelt? Jag undrar jag...

Jag är superkänslig för negativa tankar. Kommer det en så kommer det hundra till.

"Jag är trött."

Åj.

"Imorrn börjar jag tidigt."

Ååj!

"Vi är förkylda."

Åååj!

"Det är ostädat, odiskat, obäddat och orakat."

Ååååååj!!!

Som om orakade ben vore det värsta som någonsin kan hända. Visserligen kan det ju vara det. Men i ett I-land endast!

Bryt den negativa spiralen! Vänd det negativa till något positivt! Se det du har istället för det du inte har! När livet ger dej citroner, gör lemonad!

Vill ni ha fler?

Nähä, ni tycker att det räcker så. Ja, jag förstår det och är benägen att hålla med. Det är så käckt att man vill kräkas.

Men sant. Irriterande sant, dessutom.

Jag ser mej själv som ganska nöjd och tillfreds. Till och med lycklig, för det mesta. Då är det väl själva faen att tisdagar kan vara så fruktansvärt dötrista.

Ja, ni fattar ju att tisdag bara är ett samlingsnamn för tråkiga vardagar. Men visst är det märkligt, att hur mycket bra jag än har i mitt liv så kommer dom där dagarna när jag undrar vad som hände. När jag frågar mej själv var alla drömmar tog vägen. När jag ba, nämen okej, då är jag 35 år and still not a moviestar. Inte för att jag någonsin velat bli det, men ni fattar poängen.

Åren har gått. Det har känts som att jag haft oceaner av tid.

Elitidrottare, jamen det kan jag bli om jag vill. Men det tar jag sen. Om några år. Först vill jag plugga till det och det och det. Men innan det vill jag resa jorden runt. Kanske sjunga i något band. Sen vill jag skriva en bok. Några barn vill jag skaffa också. Gifta mej. Köpa hus. Byta karriär några gånger. Kanske ta ytterligare en vända runt jorden. Hitta mej själv.

Jaha, men si goddag då! Så var jag plötsligt 35 år gammal och har inte deltagit i ett endaste litet OS. Jag har heller inte sjungit i något band och bara pluggat till tolk. Visserligen har jag rest men inte jorden runt. Och boken är inte skriven.

Men så ser jag!

Jag har barn. Jag är gift.

Och jag har hittat mej själv. Nåja, någotsånär åtminstone.

Men min poäng med detta inlägg, förstår att ni väntar på den. Typ, men gud vad hon babblar! Get to it, liksom!

Jo, min poäng.

Det finns mycket i mitt liv att vara lycklig och tacksam över.

But. A very big but(t)!

Frågan kvarstår.

Hur i hela friden ska jag minnas det när tisdagen i november är här. När jag stresslämnat på dagis tidigt på morgonen. Jobbat en hel dag och sedan hämtat hem hungriga barn, lagat mat som inte ätits av vissa, plockat disk, leksaker och tvätt. Dammsugit, löst syskonkonflikter, lagt i matlådor till nästa dag, duschat ungar, läst saga, nattat och till sist krupit upp i soffan och insett att jag just missat sista avsnittet på min favoritserie som inte går i repris och som inte går att ladda ner eller få tag på, på något som helst sätt (nä, ta inte eländet ifrån mej nu, det går inte att få tag på avsnittet!).

Hur ska jag då minnas allt bra i livet och kunna le sådär härligt och genuint. Ni vet, sådär som man tänker sej att man skulle göra om man bodde i ett hus vid havet och var så där naturligt vacker med lockigt svallande hår, klädd i lång stickad tröja, bara ben och med fina raggsockor på fötterna med en tekopp i handen, sittandes i soffan med blicken fäst mot havet och dagens möjligheter. Ni vet hur jag menar, va?

Hur ska jag kunna le så fint minnas att jag faktiskt är lycklig och har det jag behöver, när det enda jag vill göra är att svära en ramsa och tycka synd om mej själv för att jag dammsög så jävla länge att jag missade upplösningen i...säg, Desperate Housewives?

Va? Va?!? Va?!?!

Nä, tänkte väl det.

Fast jag vet egentligen. Jag vet vad jag behöver göra för att kunna le härligt och genuint. Jag gör det redan ibland.

Kruxet är bara att få till det oftare. Och nu pratar jag inte om sex. Vet att man lätt kan tro det, eftersom jag inser att jag tjatar om det i inlägg efter inlägg.

Nej, jag pratar om något annat. Något som jag vill ägna mej åt oftare. Syssla med mellan pussande på barn, springandes med hund och liggandes med make (se, där kom det! Sexet. Igen).

Och kanske kan jag göra det en dag.

But for now, är jag nöjd. Jag gillar ju mitt liv. Övar på att komma ihåg det, tisdag som lördag.

Musik nu.

Om jag hade blivit sångerska. Då hade jag velat sjunga så här fantastiskt!!!








































2 kommentarer:

  1. Skrattar här på jobbet, alldeles innan min lunchrast är slut. Du skriver alldeles underbart:) // Bodil (fd Klöfver)

    SvaraRadera
  2. Ett litet tips på vad jag brukar göra. Tända ljus, överallt. Speciellt vid matbordet till middagen:)Det lyser upp och gör den mörkaste dagen mysig. // Bodil

    SvaraRadera