Besökare

onsdag 4 juli 2012

Jag och dramat.

Jag känner ganska mycket. Om allt. Mest hela tiden.

Det är härligt! Underbart! Fantastiskt!

Men jävligt jobbigt. Jag klarar mej sällan undan helskinnad. 

Så har det varit i hela mitt liv. Upp och ner. Vitt eller svart. Inga gråskalor. Inget jämnmod. Mer åååhhhh, jag är så lycklig! Eller ååhhh, jag önskar att jag inte fanns.

Alltid alla dessa känslor.

Som jag skrev, visst är det härligt. Att känna en massa om mycket. Men ibland, ibland känner jag att nä, nu får jag fanimej ge mej!

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på mej själv att jag vill bära in mej på mitt rum och säga till mej att sitta där tills jag fått perspektiv.

Jag verkar oförmögen att bara observera. Typ, jaha nu känner jag så här. Undrar varför? Fundera en stund. Kanske prata med någon om det. Vänta. Sedan agera. Om det nu behövs.

Men det är svårt för mej. Jävligt svårt, till och med.

Jag har alltid gått på min känsla just i stunden. Agerat på den. Det har oftast inte blivit så bra. Inte för mej och heller inte för människor i min omgivning.

Vi kan ju ta det här med kärlek.

Det är sannerligen underbart, att vara kär. Det måste vara den starkaste (och för all del, mest hälsosamma) drogen there is. Ni vet när man ba, det finns inget annat. Allt är oviktigt. Utan vår kärlek går världen under.

Jag hade en vän under högstadiet som var tillsammans med en kille. De hade varit ihop länge. Hon älskade verkligen honom. De var ett fint par.

Så gjorde han slut. Och ni vet, när man går i nian och får sitt hjärta krossat, då finns det ingen tröst som lindrar.

Jag försökte lindra hennes smärta. Jag satt i timmar och lyssnade på hennes berättelser om honom. Torkade hennes tårar. Ingav hopp om att han skulle inse sitt misstag och komma tillbaka. För så gjorde man när man gick i nian. Då fanns inget äh, skit i honom! Du kommer över honom. There are plenty of fish... Ja, ni vet.


Nej, när man går i nian, då vill man hela sin väns hjärta. Man vill ställa allting tillrätta. Då förstår man inte att var och en måste genom sorgen själv.


Jag var beredd på att göra allt för att hon skulle bli glad igen. Fixa så att de blev tillsammans igen. Jag försökte verkligen. Men det slutade långt ifrån så som jag från början tänkt.

Istället för att rädda henne och hjälpa henne att få honom tillbaka, så tog jag honom ifrån henne.

Jag blev kär i honom. Och han i mej.

35-åringen i mej vill gå tillbaka i tiden och träffa 16-åringen, som var blind och knockad av förälskelse. 16-åringen, som försent insåg att en fin vänskap skulle gå förlorad. 16-åringen, som inte insåg konsekvenserna av sitt handlande.

Kicki 35, vill skrika åt Kicki, 16.

"Men för i helvete din lilla snärta! Nu biter du ihop och säger nej till honom! Gå därifrån! Skit i honom! Du är 16 år! 16 små år! Du kommer att träffa många killar! Din vän älskar honom fortfarande! Got it!"

Men Kicki 35, vill också krama om och prata lugnt med Kicki, 16.

"Åh, du fina vän! Det är inte enkelt, livet. Kärleken gör ont ibland. Tänk efter bara. Är han värd det? Verkligen? Är du beredd på att förlora en fin vän? Du kommer att såra henne djupt. Vill du verkligen det?"

Fast så inser jag. Det spelar ingen roll vad Kicki, 35 säger till Kicki, 16. En 35-årings ord spelar ingen roll för en 16-åring. Iallafall skulle inga ord ha förändrat det jag kände, gjorde eller tyckte när jag var 16 år.

Jag har alltid varit sådan.

Det är farligt med droger, Christin!

Jaha, säger du det. Fast hur farligt kan det vara egentligen? Hur känns det? 


Det är ju klart att man måste testa.

Ska du verkligen säga upp dej från ett fast jobb och åka tillbaka till honom? Till ett fjärran land. Vad vet du om er framtid?

Jag vet inget. Jag känner bara. Hejdå!


Det är ju klart att man måste testa.


Jag fattar nu, att man inte måste testa. Alla gör inte det. Alla behöver inte det.

Jag.

Jag måste testa. Iallafall då. Back then. Back in the days.

Nu är jag äldre och klokare. Eller förresten, stryk det sista. För jag vet faktiskt inte om jag är klokare. Men jag har lärt mej av mina misstag. Jag fattar numera att jag inte kan agera på allt jag känner. Jag förstår att jag ibland måste använda mitt förnuft.

Det finns människor i min omgivning som ibland påverkas av mina handlingar. Ibland kan konsekvenserna vara ett för högt pris att betala. Jag fattar det nu.

Men jag har förbannat svårt att minnas det. När jag känner. För allt. Mest hela tiden.

Mest är det svårt eftersom mitt temperament är svårt att tygla. Jag känner med hela min kropp. Varje liten del av mej sveps med och jag har fruktansvärt svårt att kämpa emot känslan och gå emot den. Kanske för att jag inte vill gå emot den. Kanske för att det för mej känns rätt, i stunden, att agera på känslan.

Det är svårt att gå emot sin vilja. Svårt för hjärnan att tala om för hjärtat att det du känner, det får du behålla för dej själv. Inte ge till någon annan. Just nu.

Jag älskar honom - men han är inte för mej.

Är, för mej, som att säga till ett barn - du får inte äta godiset som jag lägger här mitt framför din näsa medan jag går bort och inte kommer att se om du tar eller inte.

Det förbjudna har alltid lockat mej.

Min kompis kille. Min bästa väns bror (två vänner, två bröder!). En förlovad kvinna. Min lärare.

Men som jag skrev tidigare, jag har blivit äldre och klokare. Nej, jag menar äldre (faaan!).

Fast det händer att jag ibland önskar att min och Johans kärlek vore lite förbjuden. Bara liiiiite, liksom. Som krydda. Jag tänker att om jag letar riktigt noga kanske det finns något förbjudet med den. Fatta vad härligt det skulle vara om våra familjer var emot den. Om vi var tvungna att smyga med vår kärlek. Mötas när ingen visste. Stulna kyssar. Å sen när vi inte kunde stå emot längre, då skulle vi skrika ut vår kärlek till alla. Att det är vi. Att ingen eller inget kan skiljas oss åt. 

Men jag vet att jag inte kommer att hitta något förbjudet med oss. Och det här med att våra familjer skulle protestera kan jag bara fetglömma. Min pappa älskar nämligen Johan högt. Mer än han älskar mej, kan man nästan tro. Mina bröder tycker att han är fantastisk, står alltid på hans sida om vi har en konflikt som vi delar med oss av. Min mamma tjatar alltid om vilken tur jag haft som träffat Johan och jada jada.

Väldigt tillåtande och tråkigt, alltså.

Kanske man skulle skapa lite drama...?

Jag skämtar, såklart! Överdriver.

Men faktum är att jag är en sucker för drama. Jag älskar när det händer något som gör att jag får känna. Men som ni har förstått, så har jag med åldern (faaaan!) fattat att det i efterhand inte alltid är värt det.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte ångrar något jag gjort. Det är sant. Jag gör verkligen inte det. Såklart är jag ledsen för att jag sårat andra. Såklart önskar jag att jag hade fattat redan då, att min vän skulle få det jobbigt och att jag skulle förstöra vår relation.

Men jag är ändå tacksam över att jag fått erfara vissa saker redan tidigt. Eftersom jag är en sådan som måste testa för att förstå, är det väldigt skönt att jag gjorde det innan jag gifte mej och fick mina barn.

Jag är så glad att Johan var på väg till Australien när vi träffades första gången. Jag är tacksam över att när han kom hem, så åkte jag till USA. För hade vi blivit ett par då, för elva år sedan. Då hade vi förmodligen varit skilda idag.

Ojdå, jaha! Lämnar du mej bara för att jag varit otrogen? Men...? Jag ville ju bara testa...

Gudars! Jag får ont i  magen bara av att tänka på det!

So to sum up.

I was young and I was having fun!

Nu vet jag mer.

Därmed inte sagt att jag inte längre agerar i affekt. Därmed heller inte sagt att jag inte längre strular till det. Det enda jag sagt är att jag blivit klokare.

Nä, just det ja... Jag hade visst bara blivit äldre (faaaaan!).

Jag bodde i USA, Washington DC. Det var jag och några vänner. Vi satt på Hard Rock Café. Jag hade svarta skinnbyxor, svart nagellack och en Budweiser i handen. Vi babblade, skrattade och sjöng. Free fallin´, sjöng vi. Jag minns att jag kände mej så. Fri, lycklig och utan ansvar. Jag tänkte att så här skulle jag alltid leva. Då var jag 23 år ung.



3 kommentarer:

  1. Jag tänkte också haka på och sommarskriva.
    Jag hoppas att det går för sig.
    http://haeras.blogspot.se/

    SvaraRadera
  2. Underbar läsning! fick ej till en kommentar på förra inlägget som jag bara älskade by the way. längtar till nästa inlägg!
    kram kram

    SvaraRadera
  3. Kan bara säga..f*n så bra du skriver...en fröjd att läsa ;)

    SvaraRadera