Kapitel 10

Sara

Det var måndag. Hon tog en kaffe med Maria på jobbet. Hon tyckte om när de två jobbade samma pass. Maria var hennes bästa vän och det var skönt att ha henne nära nästan varje dag.

- Hur har ni det där hemma? frågade Maria och knaprade på en skorpa.

Sara rörde runt i sitt kaffe.

- Så där, svarade hon. Egentligen borde du fråga Niklas, jag vet inte längre.

Maria rynkade ögonbrynen.

- Hur menar du? undrade hon.

Sara ryckte på axlarna.

- Tja, sa hon. Alltså, det är ju han som velar. Han vet inte hur han känner och det tycks ändras dag för dag. Ena stunden vill han ligga med mig och andra stunden vill han skiljas.

- Skiljas? frågade Maria förvånat. Har han sagt det?

- Nä, kanske inte rakt ut men det är ju vad han menar. Vi var hos terapeuten idag och när hon frågade hur han skulle vilja ha det så sa han att det kanske var bättre om vi bodde isär ett tag.

Maria såg på henne. Skakade på huvudet.

- Gud, sa hon. Vad är det som har flugit i honom?

- Han har väl tröttnat på mig, sa Sara. Och vem skulle inte tröttna på någon som alltid går omkring osminkad och för det mesta är trött och sur.

- Men va fan, Sara! Vem gör inte det? Fråga hur mycket Stefan uppskattar min klädstil och mitt humör om kvällarna. Fast det är väl det som är det härliga med att vara gift, men behöver liksom inte bry sig.

- Det är just det jag menar. Man kanske borde bry sig mera.

Maria skakade på huvudet.

- Nej, fan! Någon gång måste man väl bara få vara.

- Men på riktigt, sa Sara. Jag har fan tröttnat på mig själv. Jag känner mig sällan glad, orkar varken träna eller äta bra, jag har inget tålamod med ungarna och gör nästan aldrig något jag tycker är roligt. 

Maria såg ner i sitt kaffe.

- Jag menar det, jag är verkligen trött på mig själv och mitt liv. Men jag orkar bara inte ta tag i det. Jag har gått så här sedan Jack föddes och undrat när fan jag ska bli lite gladare. Men nu känns det lite väl sent påtänkt. Han är liksom redan på väg bort.

- Men så kan du väl inte säga, protesterade Maria. Ni måste kämpa! Han kan ju inte bara dra, liksom.

Sara suckade och skakade på huvudet.

- Nä, det kan man tycka. Men han kan ju inte hitta på att han känner något han inte gör.

- Maria! Sara! En ambulans är på väg!

Det var Eva, deras kollega som kom springandes. De övergav genast sina kaffekoppar och följde Eva ut till ambulansen.

En svår bilolycka. Ett skadat barn. Det skulle hålla hennes tankar ockuperade för ett tag. 

Niklas

De lunchade. Han kände sig lugn och glad. Det var skönt att prata med Nina och han kunde inte minnas sist han skrattat så mycket.

- Förlåt, sa hon och log ursäktande. Det var inte meningen att låta sarkastisk men hur såg människan ut, liksom?

Han skrattade.

- Du behöver inte be om ursäkt. Jag tycker att det var väldigt träffande och roligt sagt. Min humor.

- Tur för mig, sa hon och tog en klunk av sitt bordsvatten.

Han såg på henne. Hon hade långt svart hår och mörka bruna ögon. Han undrade om någon av hennes föräldrar var från något annat land. Hon är fin, tänkte han. 

- Vad? frågade hon.

Niklas så ner.

- Nä, nä... Ingenting. Jag bara tittade på dig.

- Men kom igen nu! Säg vad du tänker.

Han tittade på henne.

- Du är mörk, sa han.

Han ångrade sig genast. Det lät dumt.

- Ja, och du är ljus, sa hon och log åt honom. 

Han skrattade.

- Det där lät ju inte så bra, sa han och skruvade på sig.

- Nä, verkligen inte. Nu får du allt förklara dig.

Niklas tog en tugga av sin sallad. Sen sköt han undan tallriken. Han var inte hungrig.

- Fan, vad stort det här blev nu då, sa han och skrattade spänt. Jag menade bara att du är mörkare än...

- Än? manade hon.

- Äsch! sa han. Än oss andra. 

Hon flinade åt honom. 

- På ett bra sätt, alltså, sa han sen.

- Tack, vad gulligt sagt. 

De såg på varandra. Niklas blev torr i munnen. Kände sig klumpig och obekväm. Han försökte komma på något att säga.

- Min mamma är från Chile, sa hon plötsligt. Det är därför jag är mörk. 

- Jaså, från Chile, sa han. Din pappa då?

Han undrade vad han höll på med. Vad spelade det för roll? Varför pratade han med henne om hennes föräldrar? 

- Han är norsk. Jag är en salig blandning, sa hon och log.

Han tyckte om hennes leende. Han kände sig kallsvettig. Jag måste härifrån, tänkte han. 

- Vad är klockan? utbrast han.

Han hörde hur desperat han lät men han kunde inte kontrollera sig.

- Halv två, svarade hon lugnt.

Hon höll fast hans blick. Han kände sig konstig. Yr på något sätt.

- Jag måste tillbaka till jobbet, sa han och reste sig snabbt. 

- Är allt okej? undrade hon.

-  Visst, visst, mumlade han. Måste bara skynda mig. Jag har ett möte om några minuter.

Han tog på sig sin jacka och vände sig mot henne. Hon hade också rest sig. Han tog ett steg mot henne.

- Vi ses, sa han tyst.

Hon såg ner.

- Visst, sa hon. Jag åker tillbaka till Stockholm ikväll men jag är här på fredag igen.

Han nickade.

- Okej, sa han. 

Han la en hand på hennes axel.

- Hej då! Och tack för att du lyssnade.

Hon viftade bort hans tack.

- Inget att tacka för, sa hon.

Han stod kvar en stund. Visste inte vad han skulle göra eller vad han skulle säga.

- Hej, sa han.

Sen vände han och gick. Han kände att hon tittade efter honom.

Måndag kväll

Han hade hämtat barnen. De satt i baksätet och sjöng en konstig version av Imse vimse spindel.

- Igen, sa Jack förtjust när de hade sjungit färdigt.

Och så sjöng de en gång till. Niklas såg på dem i backspegeln. Han skrattade åt dem. Det var härligt när de hade så kul tillsammans.

- Galningar, sa han.

Sara hade precis kommit hem. Hon mötte dem i hallen.

- Hej, mina älsklingar, sa hon och gav sina söner varsin blöt puss.

De protesterade och slet sig fria. Sen sprang de upp på övervåningen där Filip satte på sin cd-spelare.

- Nu sjunger vi igen, Jack. Du får dansa.

- Danta, danta! ropade Jack av glädje.

Sara log och började plocka ihop kläderna som bröderna slängt på hallmattan.

- Hej, förresten, sa hon och gav Niklas en puss på kinden.

- Hej, sa han.

- Bra dag? undrade hon.

Han ryckte på axlarna.

- Som vanligt. Du då?

- Mycket att göra, sa hon. En otäck bilolycka bland annat. 

- Usch, sa han och gick ut i köket.

Hon ställde sig i dörröppningen mellan hallen och köket.

- Har du bokat hotell i Stockholm till helgen? frågade hon.

- Visst jävlar! utbrast han. Jag gör det ikväll.

Hon nickade.

- Vad ska vi äta? undrade hon.

- Jag vet inte, vad har vi hemma?

Hon gick till kylskåpet. 

- Typ, inget, sa hon.

- Jag åker och hämtar pizza.

Han letade i lådan efter pizzerians meny.

- När ska vi handla? frågade hon och såg på honom.

- Vet inte. Imorrn?

Hon suckade.

- Och när ska vi städa? 

Han slog ut med händerna.

- Men vad är det med dig? frågade han irriterat.

- Inget, sa hon. Jag är bara trött. Trött på att alltid behöva vara den som håller koll och fixar.

Han skakade på huvudet.

- Jag har väl koll, sa han argt. Vad har jag nu gjort som inte duger?

- Jamen, du har ju inte ens kollat upp hotell i Stockholm fast det var din egen idé att vi skulle åka dit.

Han drog sina händer genom håret. Bet ihop käkarna. 

- Det spelar ju för fan ingen roll vad jag gör, utbrast han. Och du undrar varför jag inte vet vad jag känner.

Han tittade på henne. Visste att han gått för långt. Hon var svart i blicken. 

- Dra! väste hon. Dra härifrån. Då slipper du se mig.

Hon slog igen kylskåpet med en smäll och gick snabbt ut ur köket. 

Han stod kvar vid diskbänken. Vågade inte gå efter.

- Sara, ropade han. Jag menade inte det sista. Förlåt. 

Han suckade.

- Jag är också trött, sa han tyst för sig själv.