Besökare

tisdag 25 september 2012

Kapitel 8

Sara

Det var fredag kväll. Hon satt i soffan med barnen. De hade fått varsin skål med chips och tittade nu på en av deras favoritfilmer. Själv bläddrade hon i någon heminredningstidning hon fått av sin svärmor.

Hon kände sig glad och förväntansfull. Niklas hade verkat så säker igår när han sagt att han verkligen ville försöka. Hon valde att tro på honom. Hon var tvungen, hon var livrädd att förlora honom. Hon ville kräkas bara av tanken att leva utan honom. Och att ha sina barn bara varannan vecka ville hon inte ens tänka på. 

Dessutom hade Niklas rätt. De hade låtit vardagen rulla på alltför länge, inte vårdat sitt äktenskap som det så fint hette. Det hade varit två tuffa år sedan Jack föddes. För lite sömn, för mycket logistik och för lite tid bara de två.

Det kanske var bra att det hade blivit så här, tänkte hon. De kanske behövde ett uppvaknande. Hon ignorerade den otäcka oron i magen. Tänkte att det inte var konstigt att hon kände sig osäker med tanke på de sista dagarna.

- Mamma, när kommer pappa? frågade Filip.

Hon strök honom över håret.

- Han kommer lite senare ikväll, när ni redan har somnat. Han måste jobba.

Filip suckade besviket.

- Åh, vad tråkigt! sa han och fortsatte knapra på sina chips.

Några minuter senare hade Jack somnat i soffan. Sara bytte hans blöja och satte på honom pyjamasen. Han gnydde men vaknade inte.

- Kom nu, Filip. Nu är det din tur, sa hon när hon kom ner från Jacks rum.

- Men mamma, jag kan väl få vara upp lite längre.

Sara tittade på honom. Hennes stora pojke. Han var så fin och klok. Hon hade varit så orolig för honom de sista dygnen.

- Såklart du får, sa hon. Jag ska fixa lite mat tills pappa kommer hem så du får titta på filmen tills jag är färdig. Okej?

- Jaaaaa! ropade han förstjust.

Hon hade köpt hans favoritöl. Nu stod hon i köket och skalade räkor. Hon skulle göra varsin räkmacka till dem. Det var det bästa han visste. När Filip hade somnat skulle hon duka mysigt framför teven. Hon hade laddat ner en science fictionrulle som hon visste att han gärna ville se.

Klockan var nästan halv tio när han kom hem. Hon mötte honom i hallen.

- Hej, älskling! sa hon och kramade honom.

- Hej, sa han och ofamnade henne.

- Vad fint du har gjort, sa han när han klev in i vardagrummet.

- Och filmen du ville se, sa hon och visade honom på datorn.

Han smekte hennes kind.

- Tack, sa han.

Han satte sig i soffan, öppnade en öl och lutade sig tillbaka.

- Tuff dag? undrade hon.

- Fråga inte, sa han och tog en klunk av den kalla ölen.

Hon såg på honom. Hon skulle så gärna vilja krypa upp i hans famn. Hon ville strunta i mat och film. Hon ville bara att han skulle hålla om henne, kyssa henne, älska med henne. Men hon satt kvar, vågade inte flytta närmare. Han verkade så avlägsen.

Hon svalde. Det kändes inte bra. 

Niklas

Klockan nio hade han äntligen kommit ifrån jobbet. Några av hans kollegor skulle gå ut och ta en öl och han hade gärna följt med, men han visste han var tvungen att åka hem. Han hade bestämt sig för att ordna till allt mellan honom och Sara. Det kändes som den enklaste vägen. Han mådde illa av blotta tanken att leva utan sina barn hälften av tiden.

- Kom igen då, Nicke! sa Lars. Bara en öl. Det blir inte sent.

Det var lockande.

- Nej, jag är trött. Måste hem och sova.

- Äh, va fan! Tråkmåns, fortsatte Lars.

- Vi tar igen det imorrn, innan biljarden, sa Niklas och önskade sina kollegor en trevlig kväll.

I bilen på väg hem började han känna sig irriterad. Han hade gärna tagit en öl med kollegorna. Nu var han tvungen att åka hem och försöka bli kär igen. För det var exakt så det kändes. Att han skulle försöka bli kär i Sara igen.

Innan han öppnade ytterdörren och klev in, tog han ett djupt andetag. Försökte skaka av sig den begynnande irritationen.

 Hon hade gjort räkmackor, köpt hans favoritöl och dukat fint framför teven. Filmen han länge hade velat se var nedladdad och i kaminen brann det en brasa.

- Hej, älskling, sa hon och gav honom en kram.

Han tittade på henne och på det dukade bordet. Tänkte att det var gulligt gjort av henne att fixa så fint.

- Hej, sa han och kramade om henne.

Hon hade verkligen bjudit till. Konstigt nog gjorde det honom bara ännu mer irriterad. Såklart förstod han att det var hennes sätt att visa att hon verkligen ville att det skulle bli bra. Men det kändes så överdrivet. Hon hatade science fictionfilmer, hon såg hellre drama eller komedi. De brukade nästan aldrig komma överens om någon film som båda ville se. Räkmacka var heller inte något hon åt om hon fick välja och han kunde inte minnas att hon någon gång tänt i kaminen. Hon hatade när det var för varmt i vardagsrummet.

Han öppnade ölen och lutade sig tillbaka. Hoppades att hon inte skulle flytta sig närmare. Han ville sitta själv.

- Ska vi dra igång filmen? frågade han.

- Visst, sa hon.

Han såg att hon blev besviken. Att hon hade väntat sig att han skulle vara gladare, kanske tacksam. Han kände sig som en skitstövel men han kunde inte hjälpa det. Han tänkte att han borde flytta sig närmare henne, ta hennes hand och säga hur fin och bra hon var som fanns där, som försökte. Men han förblev sittande med sin öl i handen.

Hon satte igång filmen. Han tog en tugga av räkmackan. Den var ljuvligt god.

- Ahhh, stönade han. Så gott!

Han kände sig som den värsta mansgrisen på jorden.

Morgon

De åt frukost under tystnad. Barnen hade för längesen ätit upp och satt nu framför teven och tittade på något tecknat barnprogram. Niklas läste tidningen på webben och Sara läste igenom de bloggar hon brukade följa.

- Jag drar vid fyratiden, sa Niklas.

Hon tittade förvånat upp.

- Så tidigt?

- Det är väl inte tidigt, svarade han.

Hon ryckte på axlarna.

- Nähä, nä det kanske det inte är. Jag trodde att ni skulle träffas och käka och då är ju fyra ganska tidigt.

- Jag ska ta några öl med Lars och Janne innan.

Hon blev spänd.

- Jaha, sa hon och försökte verka oberörd.

Hon drack upp sitt kaffe och började plocka bort frukosten. Barnen hade börjat bråka inne i vardagsrummet så Niklas tog med sig sitt kaffe in dit.

- Men pappa, säg åt Jack! Han tar mina leksaker hela tiden, klagade Filip.

Hon hörde hur Niklas medlade mellan bröderna. Han var bra på det, bra på att lösa konflikter mellan deras pojkar.

- Vill du göra något innan jag drar? ropade Niklas från vardagsrummet.

Hon gick dit.

- Vaddå, menar du? frågade hon.

- Jamen, typ ta en promenad eller springa eller gå en vända på stan.

- Jaha, du menar så.

Han nickade och väntade på hennes svar.

- Jag tänkte att vi kanske skulle hitta på något alla fyra, sa hon försiktigt.

- Visst, sa han och tittade på barnprogrammet på teven.

- Visst. Är det det enda du kan säga? frågade hon surt.

 Han tittade på henne.

- Men vad vill du att jag ska säga då? frågade han irriterat.

- Det var inget, sa hon.

Hon suckade, skakade på huvudet och gick tillbaka till köket. Han följde efter.

- Sara, jag menade bara väl, sa han. Tänkte att du ville ha tid för dig själv en stund.

Hon svalde bort gråten.

- Jag vet, sa hon. Och det är det som är problemet. Du vill att jag ska göra något själv. Med andra ord vill du inte att vi ska göra något tillsammans.

Han suckade. Drog handen genom sitt hår. Hon vände sig bort från honom. Började fylla diskmaskinen.

- Så menar jag inte alls, sa han. Vi kan visst göra något tillsammans. Säg bara vad.

En tår trillade nerför hennes kind.

- Sara? Vad gjorde jag för fel nu? undrade han. Jag försöker här.

Hon skakade på huvudet. Torkade de envisa tårarna. Hon harklade sig.

- Jag vill göra något tillsammans, då ska jag hitta på något. Jag vill mysa i soffan, då ska jag fixa. Jag vill att det ska bli bra, då måste jag bjuda till. Du då?

Hon blev irriterad på att hon grät samtidigt som hon tydligt ville tala om för honom hur det kändes. Hon skämdes. Kände sig löjlig och krävande.

- Okej, sa han. Vi åker och badar med ungarna. Sen käkar vi lunch på stan. Låter det bra?

- Nä, jag tar en springtur och sen åker jag och handlar till ikväll. Åk och bada med ungarna du.

Hon lämnade köket och började byta om till träningskläder. Niklas stod kvar. Han ställde ifrån sig kaffekoppen och fortsatte fylla diskmaskinen.

- Jag vill inte bada med dig, pappa.

Han vände sig om. Filip stod på tröskeln in till köket och såg argt på honom. 

- Vill du inte bada? frågade Niklas och satte sig på knä framför honom.

- Nä! Jag vill bada med mamma.

Han drog sin son intill sig men Filip puttade bort honom.

- Sluta, pappa! sa han och lämnade köket.

Niklas reste sig upp och såg hur Filip sprang fram till Sara som just bytt kläder och nu skulle ge sig av. Han kastade sig i hennes famn.

- Gå inte mamma, grät han! Gå inte!

Niklas stirrade på sin fru och sin son. Han undrade för tusende gången vad fan han höll på med.





3 kommentarer:

  1. ...och där kom klumpen tillbaka...!
    Mer tack, så den löses upp!

    SvaraRadera
  2. Åhhhh.... Skriver som Marie. Och där kom klumpen...
    Kram

    SvaraRadera