Besökare

onsdag 26 september 2012

Kapitel 9

Niklas

Han tog cykeln in till stan. Han kände sig inte glad. Dagen hemma hade varit allt annat än bra. Sara hade tränat och sedan åkt in till stan. Hon hade kommit hem en halvtimme innan han skulle åka och han hade lämnat huset med en olustig känsla i kroppen.

- Hej då, alla! hade han ropat från hallen.

Han hade inte fått något svar. Han hade gått in i köket där pojkarna satt och ritade.

- Hej då, hade han upprepat. Jag åker nu.

- He å hå, pappa! hade Jack sagt och vinkat glatt.

Filip hade fortsatt med sin teckning.

- Hej då, Filip. Kan jag få en kram? hade han frågat.

- Nej, stör inte. Jag ritar en teckning till mamma.

- Nej kjam, jag jitaj mamma, hade Jack härmat.

Niklas hade pussat sina söner på deras kinder och ropat efter Sara. Hon hängde tvätten.

- Hej då, hade han sagt till henne.

- Hej, hade hon svarat och gett honom ett tillgjort leende.

-.En kram?  hade han frågat han.

Hon hade gett honom en snabb kram och sedan gått till pojkarna i köket. Han fick ont i magen. Ville plötsligt inte åka.

- Hej då, hade han sagt ytterligare en gång.

- Hej, hade Sara svarat tyst.

När han stängde ytterdörren efter sig började han må illa.

Janne och Lars hade redan köpt varsin öl. De satt i vid ett bord tillsammans med Nina från Stockholmskontoret och en till tjej han aldrig hade träffat. Niklas gillade Nina, hon var enkel. De hade lunchat några gånger och han kände sig alltid bekväm i hennes sällskap. Han blev glad över att se henne. Han köpte en öl och slog sig ner vid bordet.

- Det här är Anna, sa Janne och pekade på tjejen bredvid Nina.

- Tja, jag heter Niklas, sa Niklas och tog henne i handen.

Han förstod att det måste vara Jannes nya. Han blev förvånad över att hon var i hans egen ålder. Han hade förväntat sig att hon skulle vara äldre. Janne var ändå snart femtio.

- Hej, sa hon och log.

Niklas gav Nina en kram.

- Jag visste inte att du skulle med ikväll.

- Nej, det var inte meningen, sa hon. Egentligen skulle jag ha ungarna i helgen men deras pappa ville ta med dem och fiska. Så jag kände att det skulle vara kul att haka. Dessutom får jag hänga med Anna, det var längesen vi sågs.

Niklas tog en klunk av ölen.

- Jaså, känner ni varandra? frågade han.

- Vi gick gymnasiet ihop, svarade hon.

- Jaha på det viset, sa han.

- Jamen, skål då! sa Lars och lyfte sitt ölglas.

- Skål, sa alla i kör.

Niklas tittade på Nina som mötte hans blick. Hon log mot honom och slog sitt glas mot hans.

- Skål, sa hon. För att slippa vara ensam en lördagskväll.

Han gav henne en frågande blick. Hon skrattade till.

- Ja, alltså jag har inte riktigt vant mig vid det här varannan veckalivet än, sa hon. Jag och barnens pappa är separerade sedan ett par månader och jag hatar veckorna utan barnen. Jag blir galen om jag inte har något att göra. Därför var det perfekt att jag fick haka på ikväll.

Niklas såg ner i sitt glas. Han visste inte att hon var separerad. Han hade alltid trott att hon var lyckligt gift. Hon pratade alltid så gott om sin familj.

- Vad tråkigt, sa han och såg på henne.

- Ja, suckade hon. Men vi var överens, jag och Mats. Vi hade inte haft det bra på länge och ungarna började fara illa av alla bråk.

Han fick ont i magen.

- Hur gamla är dina barn? frågade han.

- Min äldsta är åtta och min yngsta fem, sa hon.

Hon såg ledsen ut.

- Hur tar dom det? frågade han och blev förvånad över sin rättframhet.

Hon tittade ner i sitt glas.

- Förlåt, sa han. Det var inte meningen att snoka. Du behöver inte berätta.

Hon log.

- Ingen fara, sa hon. Det är bara lite ovant att prata om det. Det känns fortfarande så overkligt. Jag har till och med vigselringen på mig än.

Hon fingrade på ringen.

- Nä, en till öl innan vi drar! sa Lars och reste sig för att gå till baren.

Niklas önskade att de andra skulle gå. Han ville prata med Nina. Fråga ut henne om hur hon och Mats hade haft det. Varför de valt att separera. Om det gått i parterapi. Hur de hade löst det med barnen. Om det skulle skiljas eller försöka igen efter en tid isär.

- Allt bra med dig? frågade Nina plöstligt.

- Ehhh... Öööhh... Ja, visst, svarade han.

- Fast nu ljuger du väl, sa Lars.

Niklas gav sin vän en arg blick. Han visste inte ens att Lars hade lyssnat och han blev irriterad på honom. Han tyckte att det var onödigt sagt av Lars, han hade ingen rätt att säga så. Lars lyfte sina händer i försvar.

- Sorry, inte meningen, Trodde inte att det var hemligt.

Sen vände han sig mot Janne och Anna.

Niklas kände att Nina såg på honom.

- Alltså, jag... Vi... började han.

Nina la sin hand på hans arm.

- Du behöver inte berätta, sa hon. Det är okej.

- Nä, det är lugnt, sa han. Det är bara lite lustigt att du precis berättade om dig och Mats.

Nina gav honom en frågande blick.

- Ja, alltså, jag och Sara har det inte så bra.

Han förvånade sig själv. Det hörde inte till vanligheterna att han öppnade sig så enkelt för någon. Särskilt inte när det gällde hans familj.

- Vad tråkigt, sa Nina och tog en klunk av sin öl.

- Ja, sa Niklas.

Och innan han visste ordet av det hade han berättat för Nina om de sista veckorna. Det kändes skönt att få ur sig det men han kunde inte skaka av sig känslan av att han svek Sara.

Sara

Hon skakade av sig oron. Hon blev irriterad på sig själv. Han skulle ut med jobbet, det var inget konstigt med det. Hon ångrade att hon inte kramat honom hårdare och längre innan han gick. Hon hade hållit sig undan hela dagen, nu blev hon arg på sig själv för det. Så onödigt, tänkte hon.

- Mamma! ropade Filip. Jack har bajsat och det stinker!

Hon suckade.

- Kommer, sa hon och gick för att byta blöja.

- Kom, hjärtat, sa hon och lyfte Jack ur stolen.

- Neeeej, bajtat! gastade han och sprattlade med sina små ben.

- Sluta, sa hon strängt och slängde en blick på Filips teckning.

Han hade ritat två gubbar. En lång och en kort. Mellan dem hade han ritat ett hjärta. Han såg att hon tittade på det han ritat.

- Det är du och jag mamma, sa han.

Hon log mot honom.

- Åh, du fina unge, sa hon och rufsade honom i håret. Vad fint du har ritat!

- Jag är alltid kär i dig mamma, sa han. Även om pappa inte är det.

Hans ord högg som knivar i henne. Hon fick svårt att andas.

Natt

Klockan var halv tre. Sara kunde inte sova. Hon vred sig av och an i sängen. Tittade på klockan, undrade när han skulle komma hem. Då hörde hon nyckeln i låset. Hon blundade, låtsades sova. Hon hörde hur han borstade tänderna och spolade i toaletten.

Han kröp ner under sitt täcke så tyst han kunde. 

- Vad sen du är, sa hon plötsligt.

- Är du vaken? undrade han.

- Jag blev orolig, sa hon.

Han flyttade sig närmare henne. Höll om henne.

- Jag tappade tiden. Ledsen att jag gjorde dig orolig.

Hon gömde sitt ansikte i hans hals. Smekte honom över ryggen.

- Jag menade inte att verka nojig, sa hon. Men det är så tomt i sängen utan dig.

Han kysste henne.

- Men nu är jag här, sa han.

- Förlåt att jag blev arg idag, sa hon..

- Oroa dig inte för det, sa han. Jag fattar att det inte är lätt för dig heller.

De kysstes igen. Han luktade öl och cigarr och en svag doft av svett. Hon tyckte om hur han luktade. Hon flyttade sig ännu närmare honom. Han smekte henne. Hon andades tyngre. 

Plötsligt sköt hon honom ifrån sig. Tände lampan och såg på honom. Han tittade förvirrat på henne.

- Vill du verkligen ligga med mig? frågade hon.

Han stirrade på henne.

- Vad menar du? frågade han.

- Jag menar det jag säger. Vill du ligga med mig? Verkligen? Eller tycker du bara synd om mig.

Han drog henne intill sig. Höll henne hårt.

- Det är klart jag vill, sa han och smekte henne på ryggen.

Hon stoppade hans hand.

- Niklas, du måste fatta att det känns konstigt för mig. Du säger att du inte längre vet vad du känner men ändå vill du ligga med mig.

Han släppte sitt grepp om henne. 

- Men jag älskar dig fortfarande, Sara. Jag tycker fortfarande att du är fin och sexig.

Hon gömde sitt ansikte i sina händer.

- Alltså, det känns så fånigt att prata så här, sa hon. Men hur kan du fortfarande älska mig men ändå inte veta hur du känner?

Han låg tyst en lång stund. Hon släckte lampan och la sig nära honom.

- Försök förklara, sa hon. Att inte veta tar död på mig. Jag mår så fruktansvärt illa av det, Niklas.

- Jag vet, sa han. Jag vet att du mår illa. Det gör jag med. 

Han suckade. Så vände han sig mot henne. Smekte hennes ansikte. Pussade hennes panna.

- Vet du? sa han.

- Nä, mumlade hon.

- Jag är så trött på att känna efter. Ju mer jag känner efter desto svårare känns det att förklara hur jag känner. Det bara känns som en massa känslor och nu har jag sagt ordet känna i alla former som finns så nu håller jag käften.

Han log mot henne. Smekte henne.

Hennes hand följde hans längs hennes hals, hennes mage, längre och längre ner. Hon flämtade. Hon drog honom över sig. Höll sina händer om hans ansikte, kysste honom.

- Nu slutar vi prata, sa hon.

- Det låter bra, viskade han. Jag hoppas iallafall att du känner vad jag känner just nu.

Hon log och kysste honom.







2 kommentarer:

  1. Där kan du väl inte sluta, vad händer nu ????
    Väntar......

    SvaraRadera
  2. Åh hur länge ska du hålla oss på halster?! Säkert varit in och kikat 25 ggr... Hur många avsnitt är det? /Annika

    SvaraRadera