Status hos Agnemyrs.

Alltså, det är inte det att jag inte fattade att det skulle bli krångligt, svårt och dyrt att få visum till USA. Men det vi nu går igenom känns lite väl "hitta den minsta nålen i världen i den största höstacken ever-aktigt".

En kollega frågade mej igår; "Hade du vetat det här, hade du väl aldrig påbörjat processen, va?" En normal människa hade förmodligen svarat nej, men jag insåg att jag på den frågan var tvungen att svara jo, det hade jag. Suck att man alltid ska vilja göra en massa nästan omöjliga saker.

Men som jag så klokt läste idag på en inspirationssida - "Motgångar är vårt mentala gym."

Så jag tränar väl vidare då. Tänker att det är nu jag inleder min praktikperiod efter den mentala rådgivarkursen jag avslutade i höstas.

Blir alltid lättare till sinnes efter träning så idag blev det några tunga kilometer i underbar sol med usel podcast i öronen.

 

Mellan samtalen till USA och allt jobb denna vecka, har jag försökt koppla bort alla nedslående tänk-om-det-inte-går-tankar.

 

Te och choklad är effektivt. Också vin och kex mitt i veckan med fin och nyfunnen vän.

 



 

Annars brukar den hära hålla mina tankar på annat håll.

 

 

"Neeeej! Jag vill inte ha dom strumporna!" "Joooo! Jag ska ha linne!!!" "Jag fryyyyyser!!!" "Nej, inte pappa, du ska lägga mej mamma!!!" "Men jag vill ha glass till frukost!!!"

 

Orimilig unge!

 

Den hära,

 

 

han håller också mina tankar ockuperade. Det tar nämligen lite tid för mej att förstå vad han menar med det han säger ibland. "Mamma, nu har jag fyra månar öppna!" Eller; "Mamma, du och jag har fått nya röster, men inte pappa och Vince."

 

Orimligt prat.

 

Men gud, vad jag älskar dem. Särskilt när de spontant ropar; "Titta vad fint vi leker, mamma!" och jag möts av denna syn.

 

 

Gör mej varm i hjärtat, kär och lycklig.

 

Detta däremot,

 

 

gör mej iskall och inte det minsta lycklig. Känns sådär att lämna in sina ungar och vinka hejdå till dem, när det man i själva verket gör är att vinka hej och välkommen till magsjuka löss.

 

Men Vince är än så länge den enda som drabbats av kräket. Peppar, ta i trä och allt det där.

 

Imorrn är det lördag och jag jobbar hela dagen lång. Johan ska fixa med eftersatta sysslor i huset och barnen ska sova hos farmor och farfar. Vi hade planerat att gå ut och käka på kvällen och senare gå på bio, men filmen vi vill se börjar inte visas förrän på måndag.

 

Så istället ska vi ligga med varandra i lugn och ro och sen ska vi titta på minst två filmer i rad utan att tänka att vi nog borde sova ifall nåt barn vaknar och vill kissa, dricka vatten, sova med kalla fötter under mitt täcke eller störa nattsömnen i största allmänhet.

 

Nu har jag snart bloggat mej igenom mitt värsta program på hela veckan - Gladiatorerna. Jag försöker stjäla några pussar lite då och då men det är skralt med givandet av dessa. Ett foto i reklampausen lyckades jag iallafall få till.

 

 

Insåg just att jag, trots halv uppmärksamhet på programmet, lärt mej namnen på alla Gladiatorer. En mycket deprimerande insikt.

 

Nä, nu avslutar jag detta inlägg och önskar er finaste helgen!