Men please, alltså!

Vem är det som skämtar med mej aprillo?!?

Det här kan inte vara möjligt! Är inte penicillin till för att hjälpa friskheten på traven? Är det inte meningen att man efter ett par dagar ska känna sej bättre när man trycker i sej de där äckliga tabletterna?

Va? Va? VA?!?!?!

Ja, alltså det är bara en enkel fråga.

Den kan inte vara möjligt att jag efter nästan en vecka vaknar mitt i natten och tror att någon kör en kniv rakt genom mitt öra ner i min hals. Det kan inte vara rimligt att inte ens vatten kan leta sej fram ner längs strupen. Det är väl också självaste Lucifer att jag inte ens kan böja huvudet, varken framåt, bakåt eller åt någon som helst sida. Och det här med att jag inte kan prata utan att kännas att jag kvävs, what is up with that?!?

DET ÄR ORIMLIGT!

Jag är dålig på att utstå smärta. Som ni märker.

Idag har jag varit galen. Letat frenetsikt på nätet efter huskurer för att få bort öron- och halsvärk. Det finns en del.

Jag stekte salt. Som en annan crazy salt lady. Sen lade jag saltet i en handduk och höll den mot örat.

Och så såg jag ut under mitt Skypemöte med en kollega på jobbet i Sverige. Professionellt.

Sen stoppade jag allehanda lökar i öronen.

Tips från coachen: Stoppa inte in vitlök utan omslag. It burns, så att säga.

Kalla drycker. Double chocolate frappucino är bäst. Men det känns överdrivet angeläget att ratta iväg flera kilometer efter en sådan x antal gånger per dag.

Men ack så gott det kalla lindrade.

Jag ringde läkaren. Om jag inte är bättre på fredag måste jag komma för ny undersökning. Jag ringde mamma. Hon ordinerade rinexin och avsvällande nässpray, likt många av mina sköterskevänner. Lucky me då att allt sådant är receptbelagt här. Fredag isåfall. Om läkaren tycker så, vill säga.

Nä. Men. Ja.

Jag sitter väl här då. Stoppar in några lökar lite varstans.

June: "I´m happy I´m not the one sleeping with you, considering the smell of union."

Lyckliga Johan. Undrar om jag ska förföra honom inatt.

Äej, nu får jag sluta. This too shall pass.

Jag läste något väldigt bra för ett tag sen. Ett fint citat som jag slängt mej med för att trösta vänner i svåra situationer. Nu får jag bittert svälja min egen medicin. Så här har jag hållit på med mina kära vänner;

"Nothing ever goes away until it teaches us what we need to know."

Men det känns onekligen som jag lärt mej enough already. Såsom att vitlök smakar bättre än vad den känns i ett öra. Eller saliga äro de som kunna dricka. Eller what a blessing det är att kunna svälja sitt eget saliv.

Lektioner icke lärda dock: Tålamod och smärtuthållighet.

Anar således att detta kommer ta tid.

Så. Nu har jag raljerat  och larvat nog.

Men innan jag avslutar ännu ett miserabelt inlägg.

Barnen har det kul på förskolan. De leker och har skoj och kommer hem glada, nöjda och pussiga.

Varje morgon försöker jag få till ett fint kort som vi kan ha kvar och ta fram om flera år och säga; Åh, titta vad fina ni var när ni gick på förskola i USA! Minns ni? Så här såg ni ut med era nedpackade mellanmål.

Men jag börjar så smått inse att fina sådana bilder inte existerar. Det blir bara uppradat, stelt och töntigt. Våra stackars barn ställer snällt upp och säger cheeeeeseeeeee trettio gånger. Tills de tröttnar eftersom jag aldrig blir nöjd. Johan brukar muttra något om att jag faktiskt får ta och ge mej, vilket jag till slut också gör.

Det blir inte bra helt enkelt.

 

Men nu vet ni hur de ser ut i alla fall. När de åker till förskolan med nedpackat mellis i sina fina lunchlådor som de fått av June.

 

Det är okej att hissa intresseflaggan nu.

 

Önskar er till sist en god natt. Eller god dag eftersom ni förmodligen läser detta under torsdagen. Förhoppningsvis sover ni nu.

 

Alltså, vad jag försöker få fram mellan öronvärkarna;

 

God dag!