Kärlek och slut.

Ni vet, när nåt är slut och man ba, varför njöt jag inte mera?!? När man ser tillbaka och skulle kunna ge massor för att det skulle vara igen.

Vet ni?

Nä, alla kanske inte vet. Men för mej är slut bara slut. Tråkigt och blä och usch och varför gick allt så fort och blä och tråk.

Slut är helt enkelt bedrövliga and I don´t like them (om inte det är mensen det är slut på eller krig eller svält eller Hollywoodfruar-programmet på teve eller nåt annat gräsligt som man helst vill se ett slut på)!

Hur ska man tackla ett slut på en semester med fantastiska människor på ett bra sätt? Hur ska man inte sakna och vilja ha allt igen?

Liksom?!? Alltså?!?

Vi har haft en vecka utöver det vanliga.

Let me show you.

Cykeltur i solen till uteservering i svalkande skugga med älskad, oh so älskad vän.

Mat för inga dollar alls men så god!

En öl på Miamis mysigaste gata utan fruar/sambos och barn. Vad man sedan blir serverad, spelar ingen större roll. Om man säger så här; svenskarna förstod inte vad "the beer comes in a cup" betydde. De blev varse när storleken på cupen kom. Att de blev blåsta fattade de när notan kom.

Tackarrrrrrr! Så att säga.

Så gott och kärleksfullt i hjärtat att vakna på morgonen, öppna dörren till trädgården och mötas av en pluggande och en tidningsläsande vän. I solen. Vid poolen. I Florida.

Häng på Lee´s båt. Förbi Adam Sandler och andra villor med härliga, although slightly (men jag ääääälskar det) överdrivna julpynt.

Sand, hav, sol, limerickar (don´t ask!) (eller jo, ask Johan och Malin) (but I couldn´t care less), bad, bollkastning, snäckplockning och skratt, har varit som balsam för själen.

Poolhäng hos June, hos Lee och hos Elaine och Walter har älskats av både barn och vuxna.

Som sagt, det har älskats av både barn och vuxna.

Eller ja, mest av vuxna kanske...

Alltså, hela grejen med att en vän man står nära har varit här, i mitt älskade Florida, tillsammans med oss, det är så stort och så gott att jag inte har ord för det.

Tusen tillfällen för Johan att ta tusen bilder som vi aldrig blivit nöjda med.

Känslan då, att behöva ta farväl. Säga hejdå och vi ses jag vet inte när, är sjukt tung och ledsam.

Omöjligt att le med ögonen.

Dumma, fula, packade väskor. Dåligt av vänner att snöra på sej skor för att lämna.

Sluta packa bilen (för faaaan!!!!)!

När mina tårar inte kan sluta rulla är det fint med en son som kommer gående med huvudet på sned och kärlek i blick.

Lennon: "Mamma, vi kan ju höra med dom om dom vill komma till Thailand. Eller så kan vi Skypa med dom."

Det var så fint sagt att jag var tvungen att gråta ännu fler tårar.

Hejdå fina, fina familj! Vi älskar er! Massor! Och när vi kommer hem ses vi igen <3

And Malin;

"THAT´S OUR MOVIE"!