Johan

Det här inlägget har jag fnulat på ett tag. Haft i huvudet och så där. Pratat med Johan om det. Och nu känner jag mej redo för att skriva det.

Ni vet, det här är ju min blogg. (Ni ba, nähä?!?!) Det är jag som skriver här och det är utifrån mina upplevelser, tankar och funderingar som inläggen växer fram. Jag har bloggat i över fem år och har skrivit på tre olika portaler. Min blogg har ändrat karaktär under åren, det är tydligt när man läser inläggen från ett par år sedan. Från att ha varit en dagbok om småbarnslivets vedermödor, skriven men en stor dos av ironi och med glimten i ögat, har den nu helt bytt perspektiv och i och med det också ton. Visserligen skriver jag fortfarande med en del ironi, mycket med glimten i ögat och så, men mitt perspektiv är inte längre riktat mot svårigheterna och det som är mindre bra. När jag läser mina inlägg från förr, tänker jag att oj, vad jag missade mycket fint då. Det verkar som att jag bara stirrade mej blind på det som inte funkade. Det var mycket om sömnlösa nätter, om trasiga bilar, om för lite pengar, om olust till träning osv osv. Visserligen skrivet på ett ganska roligt och underhållande sätt, men ändå, väldigt problemfokuserat.

De som känner mej, vet att jag under de senaste åren förändrats ganska mycket. Jag har bytt perspektiv och tänker idag annorlunda i de flesta sammanhang. Jag har en helt annan attityd till livet. I och med detta är jag också lyckligare, lugnare och mer tillfreds. Men det där vet ni redan, ni har läst om det.

Jag känner mej också mer nöjd med min blogg idag och jag får många fina kommentarer av människor som känner sej inspirerade av det jag skriver. Sådant gör mej glad! Det är också en av mina drömmar, att ha möjlighet att kunna inspirera.

Dock har jag förlorat en del läsare på grund av mitt nya sätt att se på saker och skriva om dem. Några har kommenterat att det inte är lika roligt att läsa min blogg längre för man kan inte identifiera sej med det jag skriver. Inte kan väl livet vara så där lyckligt, bra och fint jämt?!? Och ibland verkar det som om jag är i en liten bubbla och vänta jag bara tills jag kommer hem till vardagen. Lustigt det där, att man inte ses som verklig för att man inte hakar upp sej på det tråkiga och jobbiga. Skriver man inte om hur trött och sliten man är eller hur mycket barnen bråkar eller om hur fattigt det är med egentid eller om hur skitigt det är där hemma, jag då är man plötsligt oärlig. Man blir lite anklagad för att hålla uppe en fin fasad. Kanske är det så också, för en del. Kanske skriver folk bloggar och statusuppdateringar på Facebook som ljuger, bara för att verka lyckligare än vad man är, vad vet jag? Men jag gör det inte, trots att jag i denna blogg fått kommentarer om att det nog är så.

Nåväl.

Under denna resa har bloggen fyllt (skriver man så?!?! oj, oj och jag som ska bli författare...) flera olika syften. Ett är att den har blivit vår resedagbok. Här lägger jag ut bilder och skriver om våra dagar. Fantastiskt för familj och vänner som vill veta. Men för mej är det bara en liten del av varför jag skriver. Jag skriver mest för att jag inte mår bra om jag inte får skriva. Att skriva för mej är som att ta lyckopiller. Tiden försvinner och det finns bara jag och orden. Flow, har jag hört att det kallas för. Under denna resa har bloggen också blivit en plats för mej att skriva om mental träning och personlig utveckling. Detta är något jag brinner för och något jag aldrig kommer att sluta jobba med. Använder också mycket av det i min yrkesroll.

Det är om min personliga utveckling jag vill skriva om i detta inlägg.

Det här är min blogg. Min och bara min. (Again, ni ba, näää, va...säger du det?!?!) När jag skriver om oss som familj, skriver jag såklart inte bara om mej utan också om Johan och barnen. Men inläggen som handlar om personlig utveckling, de är bara skrivna utifrån mej. Det var detta jag och Johan pratade om igår kväll och som gjorde att jag idag kände mej redo att skriva om det.

När jag läser igenom mina inlägg känner jag ofta en rädsla för att människor i vår omgivning tror att det bara är jag som står i fokus på vår resa. Att det är min utveckling som är viktigast och att det är min dröm som ska gå i uppfyllselse. Kanske är det bara min rädsla, att folk tänker så, men jag vill ändå skriva om den.

Jag och Johan har under de senaste åren pratat mycket om vad vi behöver ändra på för att kunna leva det liv vi vill. Det tog ett bra tag innan vi kom fram till vad det var vi egentligen ville och när vi hade gjort det, tog det ytterligare tid att lista ut var vi skulle börja för att ta ett steg i rätt riktning. Det vi kommit fram till är nu den grund som vi börjat bygga (obs! mycket nöjd med denna metafor).

Jag har skrivit det förut, att det är tiden tillsammans som familj som är viktig för oss. Också att jobbet inte ska ta alltför många timmar av våra liv, att pengar inte är det viktigaste och att vi därmed inte behöver jobba ihjäl oss. Vi vill ha så det räcker, mer behöver vi inte, allt över det är en bonus.

Det jag och Johan pratade om igår var det här om att det i min blogg står om mina drömmar och att det blir en skev bild eftersom mina drömmar grundar sej i våra beslut som vi har fattat tillsammans.
Det känns JÄTTEVIKTIGT för mej att uttrycka att jag och Johan gör det här tillsammans och att jag utan Johan inte skulle kunna göra det jag gör just nu. Likväl som att Johan inte skulle kunna göra det han gör just nu utan mej. För mej är denna resa en inre resa, tid med familjen, ett sätt att finna nya perspektiv och dagar för mej att skriva färdigt min bok. För Johan är det detsamma, förutom det sistnämnda. Som han säger; för mej är tiden med barnen och lugn och ro ett sätt för mej att hinna fundera på vad jag vill göra. Han är inte lika säker på det som jag är.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, Johan och jag kompletterar varandra utmärkt. Samtidigt som vi har samma grundvärderingar så är vi otroligt olika som personer. Ni vet, mitt temperament, mitt driv och min ambitiösa sida gentemot Johans lugn och förmåga att känna contentment (svenskt bra ord för det? belåtenhet låter ju urlöjligt) utan att behöva göra det och det och det och det.

Jag får ibland höra att oj, oj, oj, hur orkar Johan?!? Hur orkar han stå där lugnt vid min sida och försöka bromsa sin galna fru? Visserligen sägs detta med en glimt i ögat, men såklart ligger det en sanning i det, att man tycker så. Och, ja det kan man ju tycka när man står utanför. Men vad man inte vet är ju hur det VERKLIGEN är.

När jag och Johan pratar om detta är det som vanligt. Jag ba, men alltså så ÄÄÄÄÄÄÄR det ju inte! Eller är det? Tvingar jag dej att göra saker du inte vill? Hinner du inte säga ifrån förrän jag har gjort något och aktiviteten är ett faktum? Lägg sedan till tusen ytterligare frågor.

Trösten då i att ha Johan. Som lugnt undrar varför jag lägger energi på att fundera på sådant. Som hävdar att om det är någon som ska fundera på det överhuvudtaget, så är det han eftersom om man antar ovanstående, att jag bestämmer, så torde ju det betyda att han är värsta mesen som ba, okej okej, ja ja, visst visst, jag har ingen talan och inte ska väl jag.

Så klok. Så fin. Så oerhört klarsynt.

Jag älskar Johan för så många saker och varje dag, flera gånger dessutom, tackar jag för att han är min man. En stor del av mitt "tillfrisknande" från de mörka åren, är hans förtjänst.

Sen älskar jag honom för att vi är så rätt, han och jag. För att om han inte träffat mej, så hade han förmodligen suttit kvar i sin lilla etta och klinkat på gitarren om kvällarna och ba, jaha, nähä...undrar vad man ska göra med livet? Eller så hade han dragit iväg på ytterligare en långresa och bott på farmer runt om i Australien bland farliga djur (läs: spindlar) och aldrig rotat sej. Jag vet att han är tacksam för att han gjorde sådant innan han träffade mej men att han var färdig med det och att han när han träffade mej, ville ha en fast och trygg hamn.

Och nä, det kanske inte blev en särskilt trygg hamn (inte heller min starka sida) men sannerligen fast, för aldrig att jag skulle göra något som jinxade (jösses! orden jag använder, what is up with them?!?) vår relation.

Så poängen då, men detta försvarstal. Jo, det är den att det jag skriver om här, handlar om mej och min personliga resa. Som förstås innefattar Johan! Men! Det är bara det att jag inte tänker prata för honom (mer än jag redan gör, då...). Dock vill jag att en sak ska vara tydlig, och det är den att utan Johan, skulle jag aldrig kunna ta de första stegen mot min dröm att bli författare. Utan Johan, skulle jag varken våga eller orka. Utan Johan, skulle allt kännas oändligt mycket svårare och tyngre. Jag säger nog det alltför sällan till honom, hur tacksam jag är för allt han är och gör, men jag ska bli bättre på det. Så vill jag också att det ska synas utåt, för sådant tycker jag är viktigt, att visa världen människors fina och bra sidor och ge dem kred för det.

Jahapp, var det något mer...? Jo! Jag måste dela med mej av en del av vårt samtal igår.

Ett litet utdrag från vår konversation, alltså;

Jag oroligt: Men är mitt driv en egenskap som är svår att älska?

Johan: Men herregud! Om man inte gillar den sidan då kan man inte älska dej. Den är ju du!

Jag: Jo, men den kanske var charmig innan barnen, liksom. Nu innefattar den ju en del saker för dej också.

Johan: Nej, den är inte svår att älska för jag älskar dej.

Jag: Åh, vad fint.

Johan: Mmmmmm....

Jag: Erkänn att du bara vill att jag ska vara tyst nu.

Johan: Ja, nu vill jag sova.

Jag: Men bara en sak...

Johan tålmodigt: Ja?

Jag: Visst är det konstigt att man kan älska någon man inte är släkt med.

Johan: Eh, what?!?

Jag: Jamen, jag menar liksom att ens barn och föräldrar älskar man ju oavsett. Man har liksom inget val. Men kärleken till ens partner är ju inte villkorslös.

Johan fortfarande tålmodigt: Nä, just det.

Jag: Alltså, det är ju lite scary. För du kan ju sluta älska mej.

Johan: Ja, det kan ju du hålla på att oroa dej för. Också. Det låter som en bra ide´.

Jag: Ja, nä.... Just sayin´. Vill du sova nu.

Johan: Ja, tack.

Jag: Vad tråkigt.

Johan: Det ska jag påminna dej om i morgon bitti när klockan ringer och du ska upp och träna.

Jag: God natt.

Men då sov redan Johan.

Men i korta drag alltså - glöm inte att detta är min blogg och att jag inte är så självisk som jag framstår.

And I think that´s all I have to say about that.

Frågor på det?

Avslutar med en länk som säger allt;

Take my hand and we´ll make it I swear