Besökare

torsdag 8 oktober 2015

Floyd Gordon

Det är några år sedan sist. Det här med föräldraledighet. Alltså, jag tror faktiskt inte att jag riktigt förstått än, att det är vad jag är - föräldraledig. Med tredje ungen. Gud, jag har tre stycken... Tre. 3. TRE! Helt sjukt med tanke på att jag ända upp till typ 30-årsåldern inte skulle ha en enda, minsann. Hundar skulle jag ha minst tre av men ungar, oh no, inte jag inte. Min bästa gren är att alltid säga aldrig. And then I end up with more.

Fast å andra sidan, vi gör dem så bra, jag och Johan. Killarna. Det är något med våra gener som liksom bakar dem perfekta. Jamen, det ser ju vem som helst!

Perfectly cooked;

Lennon. Vince. Floyd.


Jo, tack. Förlossningen gick bra. När värkarna väl tog fart gick det fort. Två krystvärkar and there he was. Kände mej som värsta superkvinnan, jag behövde knappt ta i. Å andra sidan kanske jag inte ska ta cred för det. Efter två ungar var det ju banad väg redan, så att säga. I vilket fall, en cool förlossning. Helt klart the best of three!

Man är snygg också. During det hela. Sängkammarblick dessutom.


Bjuder på en nakenchock. Sista magbilden.


Gud, den där känslan när man ligger där och tänker att nu, nu klarar jag inte mer och det då plötsligt säger slurp och sekunden senare hör man ett skrik och upp på bröstet kommer en gastande perfekt liten unge. Den känslan. Oslagbar!


And the rest is history. Det där med nålen och tråden och duschen med allt blod...

Två veckor imorrn. Vår sista unge. Floyd Gordon <3


Floyd - för att det är världens coolaste namn och också följer vårt tema. Gordon - för att vår familj i USA heter så. Fast jag måste säga att jag första timmen efter att vi gått ut med namnet till nära och kära, var aningen besviken över att det inte blev det andra alternativet - Bruce. Alltså, huuuuur coolt låter inte det. Men nu när besvikelsens timme sedan länge är förbi kan jag för mitt liv inte fatta hur vi någonsin tvekade. Han är en Floyd, vår lilla gröngöling.

Så nu går jag här hemma och... Nä, det gör jag inte alls. Jag sitter eller ligger här hemma i soffan och luktar på bebisen. Jag får inte nog! Han luktar så nybakad och gott att jag är avundsjuk på mej själv som har honom.


Vi är många som vill lukta, pussas och mysa. Vi turas om och delar med oss.


Som sagt, vi turas om...


Man kanske inte kan tro det, men jag sliter mej från soffan ibland och tar promenader. Det är helt underbart att kunna gå igen. Det känns inte tungt, det gör inte ont och sammandragningarna är borta (nähä?!?). Älskar att det dessutom är höst och krisp i luften. Vid vattnet älskar jag hösten särskilt mycket.


Jag yogar normalt igen! Jag kan andas som man ska andas utan att kvävas. Ingen stor mage i vägen längre. Eller... Nu kanske jag överdrev...

Varför fattar inte kroppen att no one ligger kvar där inne?!? Varför behövs det fortsättas att puta?


Japp, det är så här jag ser ut. Sanningen skäms inte för sej (eller jo, lite gör den det, eller jag gör det, eller Johan...).


Men snart ska jag snygga till mej lite. Kanske duscha och klippa mej. Inte ha rosa fleecesockor i samband med att jag bär röda sommarbrallor. Bara en tanke.

Men just nu är jag skrämmande obrydd om allt som inte har att göra med att hänga med bebis och äldre söner.

Som sagt, SKRÄMMANDE obrydd...


Idag kom BVC-sköterskan på besök. Jag kammade håret och drog på lite foundation men glömde att ta av mina rosa fleecesockor. Jag var dock själv hemma så varken Johan eller barnen behövde skämmas. Jag hade tänkt baka bröd idag men vågade inte eftersom jag bakade bullar igår. Jag tänker mej nämligen att det skulle väcka misstankar hos barnsköterskan. Att komma till ett hem med nyfödd bebis och ytterligare två barn där det finns nybakat bröd och bullar torde vara en fasad som döljer något. Särskilt som jag också städade lite igår. Idag lät jag således bli att bädda sängen (iofs inget ovanligt) och väntade med toastädet tills efteråt. Men så här i efterhand så tror jag nog att jag kanske var lite nojig (really?!?), särskilt med tanke på att jag frågade barnsköterskan 1) Vad tycker du om det här med att ta ett glas vin fastän man ammar? 2) Nähä, borde jag inte samsova med bebisen? Följt av; Jo, inatt vaknade jag i och för sej av att han låg och fäktade med armarna för att få bort täcket som jag råkat dra över honom och mej. Ingen vidare fasad med andra ord.

Nåväl.

Sköterskan ville också väga min unge.

Sköterskan: "Det är bra om barnet har gått upp till sin födelsevikt efter två veckor."

Floyds födelsevikt: 3900

Floyds vikt efter två veckor: 4600

Lennons vikt vid en månads ålder: 4300

Konklusion: Jag kanske ska sluta äta mina nybakta bullar OCH daimchoklad.

Oh, well. Han verkar må bra i alla fall. Om än lite trind.


Ja ni... Nu har ni sett tusen bilder på vår nya unge och hört mej go on and on and on om hur fantastisk han är. Och det är ju roligt för er. Dock tänker jag avsluta detta inlägg nu men vill först utbrista; vad kul det var att skriva här igen!!!

Skrivs snart igen. Hej, hej!

Eller vänta! En bild till! Där han ser ut som en arg farbror. Om man skulle ha sett ansiktet alltså.


1 kommentar:

  1. Men ååååh, vad underbart!
    Älskar namnet!
    Känns som om väldigt mycket är annorlunda, jämfört med att få barn i Spanien.
    Kul att du är tillbaka och skriver igen.
    GRATTIS!!!

    SvaraRadera