Med andra ord, vi vet hur det är och hur det känns och vi blir sällan överraskade.
Nu reser vi alltså igen och denna gång är vi ganska överens om att det här nog var den jobbigaste flygresan vi upplevt.
Tjugo timmar tog den med alla flygningar och väntetider inräknade. Tjugosex timmar från dörr till dörr. Absolut inte den längsta vi gjort men som sagt, nog den jobbigaste. Vi tror att det blev så på grund av tiden vi åkte. Vi flög från Sverige på morgonen och det kändes till en början så himla bra. Vi startade vår resa pigga. Första flygningen till Frankfurt, gick hur bra som helst. Pigga, glada och förväntansfulla barn. En faktiskt inte sååååå rädd mamma samt en bebis som i vaket tillstånd skrattade och i trött tillstånd sov.
Pysslande och nöjda barn;
Sovande bebis i lugn mammas knä. På ett flyg, liksom! Stilla med noll skräckuppspärrade ögon. Jag är stolt över mej själv. Sannerligen.
I Frankfurt behövde vi knappt vänta. En timme och sedan klev vi på flyget till Toronto. Åtta timmar lite drygt, skulle det ta. På intet sätt en lång flygning. Vi ba, shit va lätt det går! Det här var en bra tid att flyga på!
MEN!
Det var bara det att när flyget väl landade, så var det sent på kvällen vår tid och våra stora pojkar somnade en kvart innan planet tog mark. Oh, the hassle, alltså! Att få dem på benen, ut ur planet, ställda i köer, väntandes på säkerhetskontroller, samtidigt som båda var illamående av trötthet. Det är då man vill skrika till ensamresande människor att för i helvete släppa förbi arma folk med barn. Här vill jag dock betona att jag på intet sätt fattade detta back in the days, när jag endast hade mej själv att förflytta på olika flygplatsen och inte ens lade märke till människor med trötta barn som möjligtvis hade velat kliva före mej i olika köer, så nu när jag är pigg och nyter igen, dömer jag alltså ingen. Längre...
Nåväl.
Själva flygningen gick supersmidigt. Det fanns filmer att titta på och spel att spela. Bebisen fick dessutom sin egna lilla säng.
Och precis när man sövt bebis, satt sej tillrätta och valt film. Ja...då fick man syn på en liten hand och hörde från basinetten en ugglas hoande. Nån var alltså vaken.
Varje gång jag flyger med barn önskar jag att jag hade vetat, då när jag var ensam, hur simpelt och ojobbigt det är att flyga ensam.
Torontos flygplats, alltså. Mitt i natten för våra barn och med de rigorösa säkerhetskontrollerna för att få flyga till USA plus det faktum att våra boardingcard krånglade, gjorde denna transfer till en av våra värsta reseupplevelser. Lennon behövde kräkas, Vince grät och bebisen var hungrig. Vi utbytte inte särskilt många ord till varandra, jag och Johan, visa efter resor av irritation, vi bara körde liksom. Till slut var vi säkerhetskollade och framme vid gaten. Två och en halv timmars väntan på flyget kvar. Klockan var alltså långt över midnatt för oss och jag fattar inte vad det är med resor och trötthet men det känns som om man varit vaken i flera veckor. Jag menar, att vara vaken i ett dygn är ju egentligen ingen fara på land, så att säga. Men i luft och på flygplatser - oh, my God!!!
Tröttheten!!!
När man sen landar efter ytterligare tre och en halv timmar, är man framme vid en säng då? Nooooooo! Då ska hyrbil hämtas ut och man ska undvika att luras på en jävla massa dollar och säga nej till försäkringar och förbetald bensin and what not. Sen ska man köra bilen och såklart är bebisen (för första gången dock, så vi ska inte klaga!!!) galen samtidigt som man tar fel fucking avfart.
Men sen! Sen är man framme och man vill gråta av lycka och hela flygresan känns genast avlägsen. Men vi lovade oss själva att aldrig mer flyga på morgonen om det inte är ett direktflyg. För när man är framme klockan två amerikansk tid (åtta på morgonen svensk tid) och bebisen har sovit sitt och inte vill sova mera, då känner man att snålhet under flygbokning inte är har något som helst värde. Alls. Man hade kunnat lagt till typ tiotusen kronor extra för snabbare flygrutt.
Framme hos vår älskade, fina, bästa June <3
Så fantastiskt härligt och underbart!
Dagen efter långflygning fanns det oändligt med spring i alla små ben;
Häng i armar också, tydligen;
Amning with a view;
Sleeping in stroller with a view;
Läxor och pyssel i varmt väder och fin trädgård;
Som jag saknat maten, då! Tyvärr, får man väl lov att säga... Det lär ju inte bli dessa veckor som gravidkilona trillar av (kolla erbjudandet!).
Som sagt...
Fast man skulle ju kunna skippa vispgrädden i sina caramel latte. Skulle kunna, alltså.
Brorsor i hattar givna av Junes fina föräldrar;
Barfotaväder betyder pedikyr för min vintertorra och inte så fagra fötter;
Tic tac toe (luffarschack) är det nya i väntan på mat;
Vi har redan hunnit med ett besök hos vår vän Lee och hos honom är barnen i paradiset. En egen bio, flipperspel, pingisbord, vattenskotrar, båt och nu det nya; värsta bilbanan.
Utflykt med June där två stycken tydligen fick både lego, basketboll och glass.
Bygge av fådda (not a word, I know...) lego;
Ett besök på Junes jobb har vi också hunnit med. Där fick vi äntligen träffa bebisen som tillbringar tre dagar i veckan på kontoret tillsammans med sin mamma och mormor som jobbar för June.
Baby Aryel blev förälskad i Lennon;
Och jag upptäckte att min bebis, som är fem månader, är lika stor och tung som Aryel, NIO månader....
(jag upptäckte också, efter att ha sett detta fruktansvärda foto, att jag inte kan ha håret på det hära viset and no, I am not pregnant!)
Idag är dag tre. Lennon och jag är genomförkylda och vi har precis nästan vant oss vid den nya tiden. Då drar vi vidare till Colorado för nya äventyr. Ny tid och a whole other klimatzon. Vinterkläder på igen. Om några timmar flyger vi tvärs över landet. We are soooo excited!
Bye bye Florida, palmer, sol, pool och strand. For a lil while.
Återkommer väl i Colorado.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar