Besökare

tisdag 1 mars 2016

There are no words. Igen!

Svindeln idag!!! Jesus! Miljoner gånger värre än vid Grand Canyon.

Hoover Dam - HJÄÄÄÄÄÄÄLP!!!


Jag tog en rädd selfie med stelt leende.


Jag frågade mej själv vad som hände här, varför jag var så rädd. Kände ju ingen rädsla alls vid Grand Canyon. Och där satte jag mej ändå längst ut på kanten, utan något som helst staket. Jag svarade snabbt på min egen fråga - det vackra vid Canyon tog andan ur mej och jag tappade helt koncepterna. Hoover Dam, inte lika vackert. Bara högt och hemskt och svindligt. Hemskt. Hemskt!!! Det tyckte både jag och Johan. Barnen ba; "Det här var supertråkigt! En bro med lite vatten där nere." Sen vandrade de oberörda vidare och klättrade dessutom lite på staketet. Ungar! They just don´t get it.

Alltså, kolla in våra leenden. Hahahahaha! Vi är livrädda. LIVRÄDDA!


Sen!

Sen åkte vi mot staden vi verkligen sett fram emot att få uppleva.

Vegas, baby!


Ja, just ja! Vägen dit kantades återigen av storslagen natur. Min mobilkamera gör den på intet sätt rättvisa!


Oh, well.

Las Vegas, var det ja!



Again, saknar jag ord. Nu av andra anledningar dock. Att åka från ett av moder jords mest storslagna underverk, till denna fejkade stad, är en chockartad upplevelse. Jag säger som han den dära i Notting Hill - Surreal! Surreal, but nice!"

Det finns som inga ord...

But I´ll try.

Man går där på huvudstråket - the strip. Och ba, där var en Minion!


Och sen ser man han, killen med bebisen på magen i Baksmällanfilmerna. Med Elvis som följe.


Och dom där då... Från mupparna, va?


Lennon om dem i fotot nedan; "Är det trosor dom har på sej? Varför har dom bara det?!?" Jamen, alltså, det är så många frågor man ställer sej. Även som vuxen.


And when you think you´ve seen it all. Då dyker Eiffeltornet upp, helt jävla plötsligt (?!?!).



Näe.... Jag vet verkligen inte hur jag ska beskriva det. Vart har vi hamnat, liksom? Jag upplever så många känslor att jag nästan känner mej utmattad. Och då har vi bara varit här en halv dag!

Man känner sej ytterst malplacerad på många sätt. Vi vågar knappt snegla in i butikerna - Gucci, Prada, Dior och ja, ni ser ju själva! Där går vi och ser vanliga och lite fattiga ut;


Casinon, everywhere! Exakt som förväntat. Våra barn är dock mycket upprörda och besvikna över det faktum att de inte får gå in bland spelen. Strikta regler.

Baby på replängds avstånd.


Barn utmed kanterna.


Killarna i Vegas <3


Vårt hotell är högt och stort,


med ett märkligt konstverk utanför - kanoter i knut (????).


Utsikten från vår hotellägenhet är amazing! Till och med kidsen var impade denna gång.


Lycka - en egen säng framför en stor teve! Där de ÄNTLIGEN fick kolla ikapp på Mello!


Själv ammar jag i eget rum med Las Vegas framför ögonen.


Endast en liten halvdag i denna stad och ändå är vi helt slut av alla intryck. Det är med så blandade känslor vi ser allting. Överallt sitter det hemlösa, mitt i denna smet av prålighet, pengar, spel, uppklädda människor, dyra butiker, fina restauranger och skrytsamma byggnader. Störst är bäst! Coolast är bäst! Yta, yta, yta! Som om det inte finns någon morgondag. Allt jag inte står för. Och ändå kan jag inte låta bli att fascineras. Allt är så mycket. Så mycket och så coolt och så...så...så...ofattbart!

Jag lär ju återkomma. Jag har inte ens fått med hälften av halvdagens intryck. Men nu måste jag lägga mej. Jag måste lägga mej och sova och tänka. Vad är detta...?!?

Ha en fin dag där hemma.

God natt från Vegas!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar