Besökare

onsdag 30 mars 2016

Vår(a) dagar

"Ska du yoga, menar du?"


"Ja, jo... Jag tänkte det. Du kan ju vara med och yoga på ditt sätt."

"Absolut! Ger du mej bara den där skallran så."


"Men alltså, den låter så himla högt. Kan du inte lägga ifrån dej den och öva på att sitta stadigt. Jag ska bara göra några solhälsningar och sen är jag klar. Okej?"

"Ska jag bara sitta, alltså. Och inte göra nåt?"

"Jamen, typ."

"Glöm det! Får jag inte ha skallran tänker jag öva på att gå från sittande till krypposition!

"NEJ! Inte nu, du ramlar bara och jag vill fokusera på yogan."

"Då kör jag! Från sittande till krypposition, var det alltså. Jihooooo!"


"Nä, det här går inte, jag yogar sen istället. Nu äter vi frukost."

"Hahaha... Easy peasy att få som jag vill."

"Va?"

"Nä, nä... Inget. Tihi tihi..."


Tänker att jetlaggen snart har släppt (ja, jag är seg!) och då blir det upp med tuppen för att yoga, innan Happy har vaknat.

Alltså, huuuuuur härlig är inte denna tid? Hösten är visserligen min favoritårstid men våren är fanimej inte långt efter. Kvittrandet från fåglarna, solen som börjar värma, isen som släpper...

Åh! Verkligen, åh!


Jag hängde ute med mina grabbar igår. De var så himla fina i sina vårkläder och brunbrända nyllen! Jag såg riktigt framför mej hur fina bilderna skulle bli att ge bort till mor- och farföräldrar.

"Sätt er ihop och titta hit!"


"Mmmm...fint, fint. Men ni kan väl le lite!"


"Alltså, inte så där creepy och överdrivet. Mer som att ni inte visste att jag tog kort, liksom"


"Okeeeeej..."

Kusin Axel var på besök och jag såg min chans till fina kusinfoton. Vis av min inte så pedagogiska regi ovan, försökte jag mej på ett trick;

"Japp, då ler ni alla när jag säger tre. Ett, två, TRE!"


"Äh! Hopp och lek!"


Vi gick till en udde med höga stenar och parkorade istället. Upp och ner. Klättra, hoppa, springa. Outtröttliga.

Precis som jag. Tröttnar aldrig på att sitta ned i solen med en kopp te och en kaka och ba, aaahhhh!


Inga palmer längre, men nog så fin utsikt åt båda håll. Vatten och fridfullt betande hästar.


Tills dom fick korn på min nybakade citronkaka och blev överdrivet närgångna. Frustade ner i min tupperwarelåda och buffade med mularna på mej. Till slut ställde jag mej på en sten (man kan inte tro att jag är en gammal hästtjej) och ropade på ungarna att komma och äta upp sina bitar. Då vaknade bebisen i vagnen och sen hade teet kallnat.

Idag skickade jag iväg två stora killar till skolan. Den lilla var pirrig efter så lång ledighet. Den stora var lite butter och tyckte att ledigheten varit snålt tilltagen. Men iväg kom dom och där satt vi, jag och Floyd, ensamma. Det blev så tyst, plötsligt. Men bebisen räddade upp;


Vi åt sedan frukost i vår ensamhet. Jag drack äcklig ingefärashot (Johan tvingar mej) och Floyd fick lite, lite plommonpäronpuré (trögt i magen när man börjat smaka på annan mat).

Ett oinspirerande frukostbord för två;


Och sen blev det knäpptyst när lilla människan somnade. Ovant att inte ha hela familjen samlad.

Ensamisolenselfie;


Lycka är att kunna vara barfota även hemma i Norden!


Nu vaknar han där ute, efter några timmars sömn i vagnen. Så nu blir det lunch.

Hej så länge!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar