Besökare

fredag 26 augusti 2016

Om sommaren och hösten och om att följa sitt hjärta

Sensommar. Min härligaste tid, näst efter hösten. Åh, jag älskar när det fortfarande är varmt men ändå kan man känna det där krispiga i luften. Kvällarna! Alltså, kvällarna! Det luktar så gott i luften och gräsmattan är fuktig. Morgnarna också ju! Daggen. Den klara och höga luften. Aaaahhhhh...

Spanarna. I hög och klar morgonluft medan jag yogar där bakom...


Mamma Baby och baby Texas. Den sistnämnda the only one left from kattflock. Lugnet i bilden förmedlar inte alls sommarens cat mayhem. Om jag säger så här; det har varit en intressant upplevelse med fem galna kattungar i huset. Bajs i kattlådan in absurdum, häng i gardiner och blommor tills man skrek; "Men för faaaaaaaan, kattjävel!" Jo, man gjorde det. Skrek och förfärades en del. Men man gosade mycket också. Gick till överdrift med det många gånger.

Crazy cat lady!


But the crazy days are over. Katterna är utspridda hos diverse vänner och bekanta. Och så här i efterhand gör jag exakt som jag gjort efter vart och ett av mina barn när deras bebistid är över - jag glorifierar. Åååååhhh, men det var väl mysigt med kattungar ändå. Kanske ska vi ha en kull till. Jag menar lite bajs i lådan, häng i gardiner och galenskap, det kan vi väl ändå stå ut med.

Frågan är bara om min man håller med. I wanna say no...

Texas <3



Mästerkatten!


En sommar full av katter har det alltså varit. Men också en sommar full med sol, bad, lek, mat, fest, besök av vänner, besök hos vänner, kvällar på altanen, glass, vin, öl och lite träning så där (Johan som bestatt, jag - not so much).

Sommaren 2016 var också sommaren då jag ammade mitt sista barn. Jag sörjer det. Mest i smyg eftersom min man på intet sätt har någon som helst medkänsla.

Jag när Floyd blev 10 månader och heeeelt ointresserad av att ligga still vid min barm: "Kanske måste jag sluta amma..."

Min man: "Ja, helst förra månaden."

Jag kämpade en stund till. Men när ungen började bitas gav jag till slut upp det mysigaste jag vet. Faktiskt. Och det sörjer jag lite. Om man ändå skulle tänka tanken att en fyra...

Hahahahahahahaha! Närå. Jag ska inte ens skämta om det. Det blir så otrevlig stämning här hemma då.

Min sista sista bebis. Jag orkar snart inte lyfta honom! Buhu...


Nåja, han har i alla fall inte börjat skolan än. Som de andra två storingarna.

Storingar to die for <3 (Som snällt och stelt ställer upp sig för bild eftersom "farmor och mormor vill se hur dom ser ut på skolavslutningen". Läs: Eftersom mamma kanske vill instagramma, facebooka eller blogga med tusentals bilder stup i kvarten.)


Jag dör för dem any second. De dör nog inte för mej. Men! De dör för sin lillebror any hundradel. Deras kärlek till honom är så stor så stor så stor att jag ibland fruktar att lillebror kommer att bli odräglig. Men hallå, är det ingen som ska roa mej nu, liksom? Eller hämta det jag pekar på eller plocka upp det jag kastar ner från stolen.

Underhållning vid varje tillfälle.


Jaha, men här sitter jag alldeles ensam. Ser ni inte min övergivenhet? Förmedlar jag den inte väl med mitt hjälplösa uttryck? Where is the crew, liksom?


Storebrorsor och lillebror. Min ungar. Gud, MINA ungar <3


Det går mot höst. Min allra allra bästa tid! Fina färger, frisk luft och mörka kvällar (förväxlas inte med det kolsvarta mörker som lägger sej över Norden klockan tre på eftermiddagarna i midvintertid och som gör att man ibland undrar på riktigt om dagsljus ens existerar!). Denna höst kantas också av så många hisnande chansningar för min del att jag mår illa bara jag tänker på dem. Jag känner mej så rädd och så uppspelt och så många andra känslor att jag måste bajsa typ hela tiden (visserligen bra för mina extra gravidkilon som jag inte orkat träna bort).

På min ena axel sitter en liten Djävul och skakar på huvudet åt mej. Säger med sin nedvärderande röst; "Du är galen! På riktigt, alltså! Ska du göra det där! Tror du verkligen att DU klarar det?!? Hahahahahahaha! Shit, vad du lurar dej själv! Dummer! Dumsnut! Sluta upp och drömma och ta ansvar, för fan! Du har en familj att försörja, ett hus att betala osv osv osv osv! Tänk på det du din flummare!"

På den andra axeln sitter en liten yogini och säger med mjuk stämma; "Heja dej! Följ ditt hjärta! Dröm stort och följ dina drömmar! Skit i att du tvekar, hoppa ändå! Allt kommer att ordna sej på ett eller annat sätt. Du förtjänar att lyckas! Du är bra! Du kan! Din dröm är inom räckhåll! Förresten har redan många av dina drömmar slagit in. Se hur du lever nu bara. Precis så som du vill! Du gör det du älskar varje dag! You go, girl!"

Och "flummig" som jag är, eller galen, så lyssnar jag på den sistnämnda. För mej finns det liksom inget alternativ. Och om jag misslyckas så tänker jag se det som att jag bara blir omdirigerad. Som nähä, nä okej... What else is possible? Om det här nu inte var rätt. (Ni kan ju för övrigt påminna mej om det om jag vältrar mej in my despair.)

Jag kommer såklart att berätta vilka mina planer är. Men jag vill först ha färdigt min hemsida, så kan ni titta in på den och läsa. Och jag vill ha er hjälp också. Hemsidan är snart som jag tror att jag vill ha den och då behöver jag tyckanden. Hoppas att ni vill stå till tjänst!

Och nu måste jag bajsa...

Så.

Jo!

Jag tänkte avsluta med hur jag tror att det är. Det här med att leva det liv man drömmer om. Hur man kanske kan komma dit, om man nu så vill. Hur jag i alla fall har tänkt och gjort och fortfarande tänker och gör. Kanske inspirerar det nån...

Så här;

Jag tror på att göra sådant man älskar. Att en längtan inom en säger väldigt mycket om den väg man ska gå. Så var det för mej när jag utbildade mej till tolk. Jag hade en stark längtan och fullkomligt älskade teckenspråket och tolkning. På den tiden var det väldigt svårt att komma in på utbildningar för att bli tolk och många var de gånger då jag tvivlade på att jag skulle klara det. Lönen var usel också och folkhögskola var jag tvungen att gå fastän alla sa att universitetsutbildningar var bättre. Men trots tvivel och oro and what not så blev jag tolk. Och herregud vad jag älskade det! Varje dag! Jag hade kunnat jobba gratis! De första åren hade jag aldrig semester. När jag var tvungen att ta semesterdagar åkte jag bara norrut och jobbade för andra företag. Att jag tjänade pengar var bara en bonus.

Jag lovade mej själv att jag alltid skulle känna så för mina sysselsättningar och det har jag hållit. När jag efter några år som tolk kände att jag behövde utmaningar, åkte jag till USA och lärde mej amerikanskt teckenspråk och tolkade lite där. Sen blev jag utvecklingsledare och började jobba med mental träning. Fortfarande älskar jag det jag gör. Jag vägrar vara en människa som har söndagsångest och bara längtar till helgen eller till semestern eller till festen eller vad det nu är som känns så mycket bättre och roligare än vardagen. Herregud!!! Det skulle ju betyda att jag bara är lycklig och nöjd några procent av mitt liv! Absurt! Jag har kanske bara ett liv!

Nu är jag alltså på väg igen. Inte så långt iväg, men en bit. Mer om det på hemsidan sen.

En dröm som alltid funnits levande hos mej är att leva på ett författarskap. Ni som följt mej vet att jag har skrivit en bok. (Kanske undrar ni hur det går med den. För att göra en lång historia kort kan jag säga att två förlag tackat nej men att ett återstår och att jag ska skicka den till fler. Men skrivandet slutar ju inte i och med den boken, jag skriver vidare på fler romaner.) Jag har så länge jag kan minnas älskat att skriva! Om allt mest hela tiden. Fiktion som direkt ur mitt liv. Jag har alltid varit öppen som en bok (finurligt skrivet av mej, va...?) och aldrig haft svårt med att dela med mej av både glädje, sorg, oro, rädsla och allt däremellan. Jag tycker helt enkelt om att dela med mej av mej själv och mina tankar. Jag bara äääääälskar sociala medier, det kanske ni redan har förstått. Jag älskar att det är så enkelt att få kontakt med så många människor utan en massa strings attached och dåligt samvete för att man inte hör av sej till nån man kanske borde. Jag älskar att se vad andra pysslar med, hur de tänker och känner och hur de lever. Jag älskar att vänner, bekanta och främlingar kan, om de vill, ta del av det jag skriver och delar med mej av. Skrivandet alltså, en passion!

Så fick jag Floyd. En trea var, som jag förut skrivit om, inte alls en självklarhet för oss. Men min längtan blev så stark. Så sjukt stark. Den störde mej. Varför ville jag ha ett till barn...? Vad stod den längtan för? Så blev han till i alla fall. Floyd. Vår sista lilla unge. Vår tredje son. How blessed can one be?!? Och mer meningen än honom kan ingen vara. På så många sätt.

Med honom har jag insett vad det är jag vill pyssla med på heltid (hemsidan kommer att avslöja vad). Med honom har så många ideer om små projekt fötts. I och med honom har också jag och Johan fått tagit itu med en massa som gjort oss både annorlunda och starkare.

Med Floyd och ett gäng galna kattungar föddes så idén om;

Sagan om Kattpojken



Baserad på verkliga händelser...


Jag tycker att det är som magi nästan, hur en sak ger en annan som påverkar en annan som genererar i... Och så vidare.

Jag tror att om jag följer min längtan, mina drömmar och mitt hjärta, så leder det mej vidare på den väg som gör mej lycklig. Inte bara målet, dit jag siktar, ska göra mej lycklig, utan också vägen dit. För mej är det exakt så.

Jag har alltid tyckt att det varit intressant med språk - det gav mej engelskan som gav mej USA och min familj där. Det gav mej teckenspråket som gav mej tolkyrket som gav mej oändligt med glädje och kunskap och vänner.

Jag älskar att tolka - det gav mej intresset för fördjupning och viljan att utvecklas som gav mej det amerikanska teckenspråket och jobbet som utvecklingsledare som gav mej intresset för mental träning som gav mej fantastiska kurser och vänskaper med människor jag aldrig annars träffat.

Jag älskar mental träning - det gav mej styrkan att våga drömma, våga hoppa och chansa som gav mej det jag nu påbörjar...

Jag har alltid älskat att resa - det gav mej vänner över hela världen, det gav mej yogan och det gav mina barn ynnesten att få lära sej engelska och se världen.

Jag har alltid älskat att skriva - det gav mej en femma i svenska (jamen, DÅ var det jättestort för mej). Det gav mej glädjen när andra berördes av det jag skrev som gjorde att jag ville fortsätta skriva som gav mej bloggen och i och med den vänner jag aldrig annars hade haft. Det gav mej en vän som också älskar att skriva som gav oss idén om Kattpojken som... Här skriver jag fortsättning följer.

Jag älskar att dela med mej av mej själv - det har gett mej många vänner och många förtroenden. Det har gett mej podcasten som gjort att jag varje vecka får ett sms, ett mail eller ett meddelande på Facebook om att det jag och Stina pratar om i podcasten har hjälpt någon att utvecklas.

Såklart har mina vägar kantats av olycka, sorg och "misslyckanden" också. Men utan det hade jag heller inte hittat rätt. I livet ingår allt.

Jag tror att mitt hjärta vet. Eller min själ. Eller vad det nu än är i mej som gör mej till den jag är. Jag tror på att titta inåt för att ta reda på vad som verkligen gör mej lycklig. Jag tror på att våga hoppa och riskera. Jag tror inte på att spela med säkra kort och stanna där jag inte vill vara. Jag tror heller inte på att söka efter lyckan utanför mej. Jag tror inte på att materiella saker någonsin kommer att göra mej lycklig eller stilla något begär. Jag tror inte på status.

Jag tror att vi alla har unika gåvor att dela med oss av och som kommer att gagna andra människor och världen. Det gäller bara att ta reda på vilka gåvor. Det gör man genom att ärligt erkänna för sej själv vad man drömmer om. På riktigt, alltså! Utan begränsningar! När man vet det, så ska man göra mer av det. Jag säger inte att man ska springa och säga upp sej från sitt nuvarande arbete bara för att man plötsligt vågat erkänna att man vill bli skådespelare eller sångerska eller nåt annat, men ett steg i den riktningen. Din passion kommer att leda dej rätt. Till rätt plats och till rätt människor.

Tyvärr tror jag tror att det är med många som det var med mej...

Inte kan väl jag! HUR ska det gå till?!? Jag har faktiskt en familj att försörja. Djävulens röst. Den nedvärderande. Tvivlets och hånets röst. Hahaha, följa sitt hjärta, vad är det för trams?!? Och så stannar vi där vi är. Vi har det ju ändå ganska bra. Varför riskera det, liksom?

Men han kan få sitta där på ena axeln, Djävulen. Och prata hånfullt. Visst. Men vad du än gör så bråka inte med honom, då skriker han bara ännu högre och säger ännu värre saker. Lyssna på den andra rösten istället. Den som viskar tyst men oftast blir överröstad. Fokusera på den så blir den starkare. Och en dag vågar du chansa. Du vågar hoppa.

Det är i alla fall vad jag har gjort!!!

Och nu måste jag bajsa igen...

Så från min sommarstatus till tankar och känslor inför hösten till att följa sitt hjärta. Man kan ju inte säga annat än att jag gillar att skriva och dela med mej. Av ALLT :)

Med all kärlek!

Kicki




1 kommentar:

  1. Hejsan,
    Mitt namn är Karin Olsson. Jag vill tipsa er om Urban & I som är en tjänst för dig som är bloggare och som vill tjäna pengar på din blogg. Genom att använda vår tjänst får du inspiration till nya inlägg samtidigt som du gör din blogg mer attraktiv för dina läsare. Maila mig på karin.olsson@urbanandi.se så kan jag skicka mer information alt gå in på urbanandi.se direkt och bli medlem idag.
    Är du redan medlem? Då får du gärna tipsa dina bloggvänner om oss.
    Åldersgräns 16 år.
    Mvh, Karin

    SvaraRadera