Besökare

tisdag 31 januari 2017

Om att välja

Jag läste nyss en artikel som någon på Facebook hade delat. En artikel som hette "Det får räcka nu". Jag fick ont i magen efter bara några stycken. Lika ont i magen som jag får varje gång jag läser om USA numera. Ont i magen av rädsla.

Artikeln handlade om hur Sverige hade kunnat vara världens bästa land att leva i. Om vi nu hade styrt upp det, stod det. Och med att styra upp menade skribenten en hel massa som innefattade bland annat strikta gränskontroller, utveckling av elektronisk krigföring samt andra förslag tagna direkt ur rädsla.

Urklipp från artikeln;

"Vi måste satsa kraftigt på högteknologiska vapen som kan avskräcka en möjlig angripare. Ett exempel är mobila och nedgrävda missilsystem längs hela vår långa kust, samt framtidsvapen som laser och liknande. Vi bör bygga något som påminner om Israels Iron Dome runt vårt land. Stora resurser och utveckling bör även läggas på elektronisk krigföring. Teknologin och kunnandet finns redan i landet, men vi bör fortsätta samarbeta med våra partners runt om i världen – särskilt USA och Nato."

Jag andas och tänker att alla tror vi på olika. Alla tänker vi olika om livet. Och det är okej. Så jag fortsätter att läsa. Men jag måste pausa. Ofta. För att andas. Tänka igen att vi alla tror på olika och att det är okej. Men min andning fastnar...

Urklipp från artikeln;

"Kanske är de romantiker som egentligen drivs av fina tankar och idéer. Drömmar om öppna gränser, blommor i gevärspipor och att sitta kring lägerelden och röka fredspipor. Våra politiker talar ofta om ”världssamfundet”. Men existerar det verkligen ett sådant, mer än i papperstigerformat?
Tragiskt nog så har ovannämnda välvilliga personer inte förstått människans natur. För människan flyttar alltid fram sina positioner. Människan är ett rent ut sagt för djävligt otyg av en varelse."

Mina andetag känns tunga och andningen fastnar någonstans i halsen. För det är för mej helt främmande att människan till naturen skulle vara ond. Att vi föds onda. Att vi föds med hat. Att några då skulle födas som rasister eller som mobbare, till exempel.

Nej! Nej!! Nej!!!

Det är klart att vi inte gör, tänker jag. OCH känner! Från djupet av mitt hjärta! Det finns ingen som föds i tron att vissa är mer värda än andra. Som att ett litet barn skulle börja skrika om det hamnade i "fel" famn. Nähä, den där människan är homosexuell, i den famnen vill jag inte vara. Och inte den heller för hen är muslim. Och den där, nej tack, den har en annan hudfärg än jag.

Jag tror inte att det funkar så. Alls. Jag tänker inte så. Alls.

Jag tänker att;

Allt sådant vi tycker och tror på är sådant vi plockar upp utifrån. Jag kallar det för lager. Lager vi tar på oss utan att vara medvetna om det. Lager av hat eller kärlek, beroende på vilka människor vi har runt omkring oss och vilken miljö vi lever i. Lager vi får av våra föräldrar, vänner, samhälle, kultur, skola, tränare, media osv osv. Det kan vara lager som gagnar oss och/eller lager som inte gagnar varken oss eller omvärlden.

När vi är barn kan vi inte filtrera. Vi tar in allt. Vi tror blint på de närmaste vuxna. När vi är vuxna skulle vi kunna filtrera men tyvärr är det inte många som gör det. Många människor tar bara in och lever i sådant som de egentligen varken vill leva i eller tro på. Jomen, man måste ju se ut så eller man måste ju göra ditten eller datten eller så där gör man faktiskt inte och det där är inte okej men det där är rätt och det där är fel.

Says who, liksom?!? Varför måste jag? Frågan är snarare - VAD VILL JAG? Vi vuxna kan faktiskt ställa oss den fråga. Vi har faktiskt förmågan att välja. Välja vår tro och våra aktioner.

Med barn är det annorlunda. Barn kan inte sålla. Barn är blanka blad. Barn gör som vi gör. Och det är ju därför! Det är ju därför föräldrar och vuxna är så sjukt viktiga!!! Det är ju vi som sätter tonen. Så om vi tycker att vi är mer värda än andra, om vi tycker att människan i grunden är ond, om vi tycker att vi ska sköta oss själva och skita i att hjälpa andra, då är det också det våra barn i sin tur tar med sej.

Vi kan forma våra barn till vad som helst. GUD! Ofta svindlar det när jag tänker på att jag är mamma till och har ansvar för tre pojkar. Tre pojkar som jag, i stort sett, skulle kunna forma precis som jag vill. Jag och min man kan ju till exempel välja att visa våra barn att män är mer värda än kvinnor. Att kvinnan gör det mesta i hemmet och att kvinnan ska se ut på ett visst sätt för att duga. Min man skulle kunna kritisera mej om jag inte behagade honom och jag skulle kunna tillåta det. And bam! Så har vi ytterligare tre pojkar som växer upp i tron om att de kan göra vad det vill med kvinnor. Tja, vi kan ju också välja att prata högt om och förfäras inför våra barn om krigen som råder i andra länder som inte är lika "bra" som Sverige och om de där muslimerna som kan vara misstänkta terrorister. Prata om att vi kanske borde vara rädda för flyktingarna eftersom några av dem kanske kommer att bryta mot lagen. Att det nog är säkrast att stänga gränserna för vår egen säkerhet.

Ja, ni fattar! Vi kan forma våra barn hur som helst!

Frågan är då hur vi vill att världen ska se ut i framtiden? Vill vi uppfostra våra barn i rädsla? Vill vi att de ska tro att andra är onda? Vill vi att de ska roffa åt sej själva och strunta i om andra står utanför? Vill vi att de ska tycka att de är mer värda än vissa andra? Det finns tusen sådana här frågor att ställa. Och vi bör göra det också! Ställa oss frågorna och sedan ge svaren och viktigast - tänka kring konsekvenserna av dessa svar.

Om vi fortsätter som vi gör nu. Om vi låter vår rädsla, ilska och uppgivenhet landa i våra ungar, så kommer vi inte kunna vända den här skutan. Om vi väljer att tro att vi människor i grunden är onda, så förbättrar vi sannerligen inte denna värld på något sätt. Vad vi gör är tvärtom! Vi skapar mer ondska, mer hat och därmed också fler krig!

Nej, jag menar inte att vi bara ska sitta här och tro på det goda. Såklart! Vi ska kämpa FÖR sådant vi vill se mer av. Jag har skrivit det tusen gånger förr och jag skriver det igen - det funkar inte att jobba MOT! Motståndet blir bara starkare på det sättet. Vi måste jobba FÖR!

För kärleken. För gemenskap. För empati. För fred.

FÖR VÅRA BARN! FÖR DEN HÄR VÄRLDEN!

Det börjar hos var och en av oss. Om jag kan hitta in dit, dit där jag är precis som jag var då jag föddes - fylld av kärlek. Om jag kan skala av mej lager efter lager som jag inte vill ha kvar - lagren av rädsla, oro, stress, krav, hat eller vad det nu är jag tror att jag måste känna. Om jag kan göra det och sedan visa mina barn att de får vara precis som de vill, bara de är lyckliga och inte skadar någon annan. DÅ! Då kanske vindarna kan vända. Då kanske vi en dag har en hel här av starka vuxna individer som tror på kärleken och som därmed också kan bruka den här jorden och behandla varandra på ett mer respektfullt och kärleksfullt sätt än vad vi och generationerna innan oss har gjort.

Och till dej som tycker att jag är naiv, so be it! Men om jag lyckas forma tre individer i kärlek och respekt istället för i rädsla och främlingsfientlighet, så är vi i alla fall ett steg närmare fred än vad vi skulle vara om jag valde det sistnämnda.

Och ja, jag vet att jag inte kan göra allt men jag kan göra något. Och något är stort! Större än jag någonsin kan ana.

Så för att avsluta exakt som skribenten till artikeln som fick min mage att värka av rädsla, och jag citerar;

"Sedan måste vi gå vidare med de åtgärder som krävs. Och det är bråttom. Men nu. Nu får det räcka. Nu får det fanimig vara nog."

Slut citat.

För mej får det vara nog med hat, rädsla och stängda gränser. För mej är det bråttom att börja välja kärleken i alla lägen.

För kärleken, den finns! Överallt! Bara vi tittar!


















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar